Det var längesedan nu, jo jag vet.
Det finns de som säger att de skriver för sin egen skull, jag säger det ofta. Det är ingen lögn, men de texter jag publicerar här är ju knappast till mig själv, utan till andra.
Det är lätt att utnyttja det. Använda sin blogg för att skriva kryptiska meddelanden, eller säga djupa saker. På en blogg kan man få sagt så mycket utan att kasta det rakt upp i ansiktet på någon, man kan smyga, få det att verka som att det bara är något man skriver, något som kan tolkas lite hur som helst. Ord som kan såra eller värma.

Ett steg är taget och jag är närmare sanningen.
Kärlek är så mycket mer än ett par ord i en blogg.

Det finns lycka som måste ut!
Jag trivs med det jag håller på med, jag har nästan alltid roligt i skolan med mina kursare.
Det är som om polletten har trillat ned, jag förstår det arabiska språket, strukturen bakom, meningen, dess storhet. Att vara arabisk poet måste vara underbart, språket är som en ocean och mer än så!
Och jag börjar äntligen förstå det här underbara språk!

Det är inte lika ofta som axlarna kryper uppåt, jag andas snabbt och skyndar fram och tillbaka.
Jag har börjat stressa ned. Det är en sådan befrielse, dock är den inte total. Men märkbar. Skillnaden.
Det är så mycket annat, hur jag är och vad jag värderar.
Åsikter som en gång var djupt rotade i mig tycks ha tagit sig upp på ytan.
Men för det mesta känns allt som perioder, periodvis under skeden i mitt liv fokuserar jag på olika saker helt enkelt.

Jag har inte vågat skriva, inte vågat klä av mig så här öppet och inte heller haft något behov av det.
Den senaste tiden har bjudit på stor rannsakning av mig själv, och jag tror jag börjar landa sakteligen igen. Skönt…