Tenta-vecka

Jag förstår inte varför, men när jag har tenta får jag alltid för mig att hitta på massa annat viktigt. Idag spenderade jag en hel timme åt mina växter (observera att de bara är två) Jag duschade dem, och eftersom de är växter som slingrar sig upp för både pinnar och snören lade jag massa tid på att greja med det. Städat och dansat. Tiden bara går, jag sitter och skriver och skriver och ibland undrar jag var det ska leda.
Här ska jag sitta och analysera USAs roll i Irak, vem är jag att göra det? Jag skriver och skriver och vet hela tiden att det kan bli bättre.

Idag tittade jag på en föreläsning av Fredrik Härén från Kunskapens dag på youtube, som jag rekomenderar alla att titta på! Han är karismatiskt, rolig och vänder upp och ned på begreppen kunskap, utveckling, globalisering och mycket mer. http://www.youtube.com/watch?v=yH6-ihF2E48

Jag har gått med i en klubb, vi heter Ashaq Al-lorra Al-arabia (som betyder typ arabiska språkets avgudare) Vi ska träffas en gång i veckan för att få igång vår arabiska. Jag har kommit igång ganska bra, jag tycker att jag pratar och förtår hyfsad arabiska, men jag är långt ifrån nöjd, jag vill kunna mer!

Till Nina

Jag blev så inspirerad av det du berättade för mig Nina, jag skrev den här texten och hoppas jag kan förmedla din känsla, dock med en del ändringar och egna inslag.

Ja, visst verkar det som om ödet fört er samman, eftersom han kommer från andra sidan jordklotet. Helt plötsligt här, naken, intill dig. Med intensiv och mörk blick, och sommarnyanshud. Vild och hungrig, tillsammans är ni skönheten själv, ditt ljusa och sköra möter hans mörka och manliga.

Dock så omöjlig, därför alltid så lockande. Det går inte, aldrig behöver han förklara sig. Omöjlighet är ett faktum. Men ändå ger han allt, älskar som ingen annan. Eldigt och hetsigt. När du åtrår honom som mest, då finns det inga vägar fram. Även om han förkunnar sin kärlek, håller dig ömt och berättar att ingen fått honom att känna så som du gjort, även om hans ord kan jämföras med universums storlek står omöjligheten orubbligt kvar. Kultur.

Han är ingen lögnare. Din kropp vet mycket väl att han rör vid dig av kärlek. För er kärleksscen har nära till naturen. Det känns som en flygtur i det blå, orgasmen är likt en vårknopp som blommar och sträcker sig mot solens varma strålar.
Desperata tårar och smärtsamt bedjande. Du vädjar till honom, åh snälla du, förklara för mig! Förklara varför. Det finns inga svar, det går inte helt enkelt. För att det är så. Och även om han låter dig slå honom i frustation, kan inte ens dina slag få en förklaring ur honom. För det bara är så. Det bara är så, att ni aldrig kan bli ett.

Men det var något stort och oförklarligt över er, och ivern brinner i dina ögon medans du berättar om hur ni möttes. Och dina lemmar blir mjuka och avslappnade när du berättar om hans händer, om hans läppar och hans leende. Själen. Din andra halva. Och tårarna rinner långsamt ned för dina kinder medans du ler. Minns och ler. Sörjer och gråter. För det är precis det han gjort med dig, dragit fram varje sida hos dig, gjort dig oföutsägbar till och med inför dig själv.

Och du kan inte sluta förundras, hur allt verkar så lätt för honom. Du betraktar honom med avund medans han sållar bort sina känslor och fattar kloka beslut. Du undrar hur han utan smärta tycks anpassa sig till konstens alla regler och lämna det omöjliga bakom sig.

Men så en dag har du honom där mellan dina två armar, skör och skakandes. Med tårar rinnandes nedför sitt ansikte. Oblyg tittar har rakt på dig. Erkänner sin kärlek och sin smärta. Du vaggar honom moderligt, hyssar och sjunger tills han somnar hos dig som om han vore ditt barn. Men han sover inte länge, han vaknar alltid lika snabbt igen. Nu vet han att han älskar dig, med renad blick ser han på dig. Farväl säger han ömt. Han kysser dina läppar farväl för att han vet, han vet att det aldrig kommer gå. För att det är så. För att det bara är så.

En dröm

Det är inte långt kvar nu, vi kämpar oss fram över klippornas hala yta. Vi flyr, flyr undan de arga människorna som krigar i fjärran. Han håller sin hand stadigt i min och jag håller barnet i min famn. Äntligen i säkerhet. Vi står vid ett klippblock som väter mot havet, vid den här viken kan ingen se oss. Det brusar och vågorna slår mjukt, havets blåa glans lockar mig så. Snart är vi i vattnet alla tre, genast blir havet ont mot oss, dess strömmar virvlar runt våra fötter och vågorna kastar oss hårt mot de vassa klippsidorna. Jag måste rädda mitt barn, jag kastar det upp mot kanten, och barnet håller sig fast med sina små fingrar.
Vi kommer inte upp. Han blir rasande, slår mig i vattnet, skriker och beskyller mig. Hur kunde du vara så dum undrar han, hur kunde du vara så dum som sa att vi skulle bada. Hans knytnäve träffar mitt ansikte, jag sjunker under ytan, vet att detta är min sista stund.
Men snart hänger jag på klippblocket likt mitt barn, håller mig kramaktigt fast och häver mig upp, drar upp mitt barn som darrar i sin lilla kropp.
Jag spejar ut över havets vatten som slukas av mörker medans solen sjunker, vattnet slår lugnt mot klippkanten igen, en stillhet sprider sig. Jag ser honom ingenstans. Han försökte döda mig. Jag sjunger lugnt för mitt barn, klappar över håret.
Morgonen gryr och jag är ensam, igen. Jag har varit ensam förr, övergiven, kan inte minnas hur eller när, men jag vet. Jag fortsätter själv, gråter tysta tårar, för det är allt som behövs.
Då ser jag honom, han kommer gåendes längst klippgången, han går sakta, är det ångerfulla steg han tar? Han kommer fram till mig, hans omfamning är mjukar än någonsin. Åter här, hos mig. Jag håller honom och gömmer mitt ansikte i hans axel, håll mig, ber jag honom. Min kärlek är gränslös igen.

Vi är på flykt och får inte synas i samlad trupp, för då vet de vem vi är. Vi lämnar barnet i en grotta föreslår han. Jag går motvilligt med på det. Vi hittar ett hotell och tar det billigaste rummet, han kysser mig mjukt och tar med mig till rummets säng. Rummet är dunkelt och utan lakan på madrassen. Jag oroar mig för barnet. Tänk om barnet plötsligt lär sig gå och lämnar grottan? Då är det mitt fel. Jag känner att det är skönt när han tar på mig, men jag kan inte frigöra mig från min oro. Jag förstår att det måste gå fort, jag sätter mig över honom. Äntligen är våra kroppar förenade som ett, jag njuter, men slappnar inte av. Jag tittar på honom. Han har stängda ögon, grimaserar med ansiktet, hans mörka hår är rufsigt. Han är vacker att titta på när han är så där mitt uppe i sin njutning, för han försöker inte göra sig snygg då, han bara är.

Mitt barn är kvar i grottan när vi återvänder, genast är jag lättad. Kysser min älskade.

Plötsligt är dagarna andra, färgerna omkring oss nya, inga berg eller klippor så långt ögonen når. Jag är i en snyggt inredd lägenhet, långt ifrån natur och hav. Han är borta igen, jag vet inte vart. Jag är sårad. Men mitt barn har ett viktigt uppträdande i skolan, och jag ska snart bege mig dit. Jag känner att någon står bakom mig. Lugn musik dansar ur högtalarna, jag vänder mig om och där är han. Vacker, åh så vacker. Han tar mig i sin famn, kysser mig mjukt och vi dansar. Jag är invirad i en ljusblå schal, den fladdrar vackert omkring våra rörelser. Det är vackrare än någonsin, jag håller honom medans min kropp vrider sig i njutningens kramper. Solens strålar vräker in genom fönstret och lägger sig över våra nakna kroppar. Vi ligger intill på sidan, jag ligger med ryggen mot hans bröst, han håller mig mjukt. Runt oss sprakar färger av orange, rött och gult.

Om jag bara kunde få behålla känslan, men snart kastar vi svordomar över varandra. Han är rasande, försäkrar mig om att det är sista gången någonsin. Jag river och skriker, ber honom att gå. Så är han borta igen, utstormandes, skrikandes.

Jag sneglar på klockan, jag har missat mitt barns uppträdande. Jag sjunker ihop på golvet och gråter högt, ber om tröst. Och det är bara han, ingen annan än han som kan trösta. Jag förbarmar min kvinnliga skörhet.