Höstgrå

Ja, dags att dumpa de fina och målande orden, palla vara poetisk, nej inte en söndag som den här. Det är tidig eftermiddag och mitt rum är mörkt, dunkelt. Skulle behöva tända lampan, tråkigt när det ska stå tänt mitt på dagen. Solen är velig idag, likt jag. Kikar fram i några sekunder, men ger sig sedan snabbt av igen.

Precis så är det, och solens frånvaro äter upp oss.
Men jag känner mig ofta stabil, känner sällan att mitt liv inte är bra ordnat.
Men så finns de dagar som den här, ingenting är väl egentligen fel, men det är som om allt är en väntan. En väntan på det liv jag planerar att leva.

Jag skulle behöva dansa idag igen. Dansa tills golvet är blött, för det är så det kommer ut. Med mina rörelser väcker jag det där livet jag väntar på.
För då ser jag hur enkelt allt är, ser att min lycka är total.

Dessvärre ser jag inte alltid det, för i hjärnan blir enkla känslor komplexa.
Men jag saknar, vill mer, vet bara inte hur.