Till Nina

Jag blev så inspirerad av det du berättade för mig Nina, jag skrev den här texten och hoppas jag kan förmedla din känsla, dock med en del ändringar och egna inslag.

Ja, visst verkar det som om ödet fört er samman, eftersom han kommer från andra sidan jordklotet. Helt plötsligt här, naken, intill dig. Med intensiv och mörk blick, och sommarnyanshud. Vild och hungrig, tillsammans är ni skönheten själv, ditt ljusa och sköra möter hans mörka och manliga.

Dock så omöjlig, därför alltid så lockande. Det går inte, aldrig behöver han förklara sig. Omöjlighet är ett faktum. Men ändå ger han allt, älskar som ingen annan. Eldigt och hetsigt. När du åtrår honom som mest, då finns det inga vägar fram. Även om han förkunnar sin kärlek, håller dig ömt och berättar att ingen fått honom att känna så som du gjort, även om hans ord kan jämföras med universums storlek står omöjligheten orubbligt kvar. Kultur.

Han är ingen lögnare. Din kropp vet mycket väl att han rör vid dig av kärlek. För er kärleksscen har nära till naturen. Det känns som en flygtur i det blå, orgasmen är likt en vårknopp som blommar och sträcker sig mot solens varma strålar.
Desperata tårar och smärtsamt bedjande. Du vädjar till honom, åh snälla du, förklara för mig! Förklara varför. Det finns inga svar, det går inte helt enkelt. För att det är så. Och även om han låter dig slå honom i frustation, kan inte ens dina slag få en förklaring ur honom. För det bara är så. Det bara är så, att ni aldrig kan bli ett.

Men det var något stort och oförklarligt över er, och ivern brinner i dina ögon medans du berättar om hur ni möttes. Och dina lemmar blir mjuka och avslappnade när du berättar om hans händer, om hans läppar och hans leende. Själen. Din andra halva. Och tårarna rinner långsamt ned för dina kinder medans du ler. Minns och ler. Sörjer och gråter. För det är precis det han gjort med dig, dragit fram varje sida hos dig, gjort dig oföutsägbar till och med inför dig själv.

Och du kan inte sluta förundras, hur allt verkar så lätt för honom. Du betraktar honom med avund medans han sållar bort sina känslor och fattar kloka beslut. Du undrar hur han utan smärta tycks anpassa sig till konstens alla regler och lämna det omöjliga bakom sig.

Men så en dag har du honom där mellan dina två armar, skör och skakandes. Med tårar rinnandes nedför sitt ansikte. Oblyg tittar har rakt på dig. Erkänner sin kärlek och sin smärta. Du vaggar honom moderligt, hyssar och sjunger tills han somnar hos dig som om han vore ditt barn. Men han sover inte länge, han vaknar alltid lika snabbt igen. Nu vet han att han älskar dig, med renad blick ser han på dig. Farväl säger han ömt. Han kysser dina läppar farväl för att han vet, han vet att det aldrig kommer gå. För att det är så. För att det bara är så.