Jullovet

Ledig men lika trött, om inte tröttare! Imorgon åker kusinerna som varit här över julen hem. Jag kommer att sakna dem, när de hälsar på träffas släkten jättemycket, alla kusiner sitter tillsammans och pratar om allt möjligt. Jag har så mycket gemensamt med dem, så mycket att tala om.






Julen har varit trevlig och bra, men nu är jag helt slut, vi har varit på bowling, Aqva-kul, firat jul, ätit på restaurang, shoppat på stan, firat födelsedagar och varit ute och festat (Vi hamnade på en persisk klubb och hade jätteskoj!) Lite sömn, mycket att göra. Dessutom har jag jobbat, lite klirr i kassan slår inte fel. (På bilderna är jag och och min lillebror George, jag lär honom bowla. Och på andra är en liten bit av det underbart goda libanesiska julbordet)


Jag och min familj



Jag vet inte om det är för att jag är trött och fylld av intryck efter allt firande som mitt humör har varit ganska lågt idag. Trots att jag hittat på massa skoj. Har till och med hittat en jättefin lila magdansdräkt för bara 300 på loppis. Men känner mig slut i huvudet, och framtiden är suddig. Vad händer nästa termin? Vem har jag glömt att träffa som jag inte hunnit träffa under terminens fullbokade gång? Mycket tankar cirkulerar just nu. Mycket handlar om hur man bör leva sitt liv. Jag är i en ålder som påstås vara ett steg från barnlivet till vuxenlivet. Investeringar, framtidssatsningar, jag vet inte allt. Utbildningen löser sig, det vet jag, för jag är studiemotiverad, jag måste bara fixa allt praktiskt. Det är väl snarare andra saker. Jag har pluggat arabiska i ett och ett halv år, lärt mig, kan föra vardagliga samtal utan att vara blyg. Men det är inte fullt ut, jag vill kunna mer. Men vill jag läsa mer på universitet? Det ända som faktiskt håller kvar mig där just nu är mina underbara klasskamrater.

Det har inneburit mycket för mig att kunna arabiska, att kunna gå fram till människor på möllan, loppis, folk man möter och inte minst hemma bland släktingar och tala. Ingen som ifrågasätter mina rötter eller den jag anger mig för att vara. Nu kan jag stå med fötterna på varsen ruta och känna att båda fötterna får plats. Jag har uppnått ett mål, som jag kämpat med sen jag var en liten unge som satt i sandlåda och kallade sig libanes, utan att ens veta namnet på libanons huvudstad.
Då kallades jag wannabe-arab, men egentligen har jag aldrig varit mer wannabe arab än vad jag är nu, nu när jag studerat på en svenskt universitet för att bli det ;-)

Tänkte på en annan sak, att när man funderar på framtiden så tänker man så himla fyrkantigt. Man bör träffa någon som passar med, så att man tillsammans kan bygga upp ett praktiskt och vardagligt fungerande liv. Hur kan jag vara så säker på att det är det praktiska vardagliga jag kommer att prioritera då? Käreleken räcker inte alltid till sägs det. Ett förhållande som grundar sig på välgenomtänkt planering kanske håller längre. Ett förhållande grundat på kärlek och attraktion kanske brister när kärleken och attraktionen gör det? Men livet handlar trots allt om att uppleva sig själv. Kanske är jag fortfarande ung och naiv, förstår inte innebörden av att vara ”vuxen” och ha massa ”vuxen-ansvar”, men jag önskar att jag aldrig kommer sluta prioritera mitt välmående och göra val som kanske lönar sig sen men plågar mig nu. Vad är rätt?

Saras ord: "Jag är starkare än du. Du var stark nog att gå, jag var stark nog och beredd att stanna. Tills döden skiljde oss åt.”

Jag kan göra tusen investeringar, och det gör jag, jag tränar och äter bra mat för att skapa en hälsosam kropp, jag studerar för att bredda mig själv och mina kunskaper, jag försöker röra mig i positiva energifält för att känna positiva känslor och varje dag stärker jag mig själv genom att älska mig och andra människor. Det finns helt enkelt vissa saker jag kan investera i, andra måste jag nog möta där och då, med mod i kroppen.