Vackert oväder

Idag var jag ute i regnet, sprang i det, skrattade högt, halkade och skrek glädjerop.
Vi satt på trappan vid kanalen och åt glass, jag och mina flickor. Mina älskade vänner. Då såg vi plötsligt molnen komma och hela himlen blev mörk. Sedan kom blixtrarna. Vi reste oss upp och började gå, sedan kom den ljuvliga och starka blåsten. Den slet i oss tills vi skrek, sedan kastade sig regnet över oss. Stora hårda droppar anföll från sky. Jag skrattade högt och började springa, sträckte ut armarna och fångade dropparna i mina handflator. Jag njöt av att känna hur kläderna snabbt blev blöta och lade sig mot min hud. Så levande, så nöjd, så lycklig.

Lika snabbt blev himlen ljus igen, grågul, blå, lila, röd, vit, skimrande, ljus, klar, spräcklig av skingrande moln , ja mäktig. På ena sidan var himlen ljus och stark, på andra dunkel av de låga molnen som var på flykt.

Sedan satt vi i min kompis soffa och det varma teet värmde våra kroppar. Jag tittade på himlen genom hennes fönster, log åt den, tackade den för dess skönhet. Såg att den kan bära färger som det inte ens finns namn eller ord på. Det är en otroligt sak med livet, att man kan se saker, likaså känna saker som omöjligt kan formuleras i ord. Men även om orden inte räcker till är känslan eller färgen ändå lika tydligt för oss människor. Det är vackert.