Tenta-vecka

Jag förstår inte varför, men när jag har tenta får jag alltid för mig att hitta på massa annat viktigt. Idag spenderade jag en hel timme åt mina växter (observera att de bara är två) Jag duschade dem, och eftersom de är växter som slingrar sig upp för både pinnar och snören lade jag massa tid på att greja med det. Städat och dansat. Tiden bara går, jag sitter och skriver och skriver och ibland undrar jag var det ska leda.
Här ska jag sitta och analysera USAs roll i Irak, vem är jag att göra det? Jag skriver och skriver och vet hela tiden att det kan bli bättre.

Idag tittade jag på en föreläsning av Fredrik Härén från Kunskapens dag på youtube, som jag rekomenderar alla att titta på! Han är karismatiskt, rolig och vänder upp och ned på begreppen kunskap, utveckling, globalisering och mycket mer. http://www.youtube.com/watch?v=yH6-ihF2E48

Jag har gått med i en klubb, vi heter Ashaq Al-lorra Al-arabia (som betyder typ arabiska språkets avgudare) Vi ska träffas en gång i veckan för att få igång vår arabiska. Jag har kommit igång ganska bra, jag tycker att jag pratar och förtår hyfsad arabiska, men jag är långt ifrån nöjd, jag vill kunna mer!

Till Nina

Jag blev så inspirerad av det du berättade för mig Nina, jag skrev den här texten och hoppas jag kan förmedla din känsla, dock med en del ändringar och egna inslag.

Ja, visst verkar det som om ödet fört er samman, eftersom han kommer från andra sidan jordklotet. Helt plötsligt här, naken, intill dig. Med intensiv och mörk blick, och sommarnyanshud. Vild och hungrig, tillsammans är ni skönheten själv, ditt ljusa och sköra möter hans mörka och manliga.

Dock så omöjlig, därför alltid så lockande. Det går inte, aldrig behöver han förklara sig. Omöjlighet är ett faktum. Men ändå ger han allt, älskar som ingen annan. Eldigt och hetsigt. När du åtrår honom som mest, då finns det inga vägar fram. Även om han förkunnar sin kärlek, håller dig ömt och berättar att ingen fått honom att känna så som du gjort, även om hans ord kan jämföras med universums storlek står omöjligheten orubbligt kvar. Kultur.

Han är ingen lögnare. Din kropp vet mycket väl att han rör vid dig av kärlek. För er kärleksscen har nära till naturen. Det känns som en flygtur i det blå, orgasmen är likt en vårknopp som blommar och sträcker sig mot solens varma strålar.
Desperata tårar och smärtsamt bedjande. Du vädjar till honom, åh snälla du, förklara för mig! Förklara varför. Det finns inga svar, det går inte helt enkelt. För att det är så. Och även om han låter dig slå honom i frustation, kan inte ens dina slag få en förklaring ur honom. För det bara är så. Det bara är så, att ni aldrig kan bli ett.

Men det var något stort och oförklarligt över er, och ivern brinner i dina ögon medans du berättar om hur ni möttes. Och dina lemmar blir mjuka och avslappnade när du berättar om hans händer, om hans läppar och hans leende. Själen. Din andra halva. Och tårarna rinner långsamt ned för dina kinder medans du ler. Minns och ler. Sörjer och gråter. För det är precis det han gjort med dig, dragit fram varje sida hos dig, gjort dig oföutsägbar till och med inför dig själv.

Och du kan inte sluta förundras, hur allt verkar så lätt för honom. Du betraktar honom med avund medans han sållar bort sina känslor och fattar kloka beslut. Du undrar hur han utan smärta tycks anpassa sig till konstens alla regler och lämna det omöjliga bakom sig.

Men så en dag har du honom där mellan dina två armar, skör och skakandes. Med tårar rinnandes nedför sitt ansikte. Oblyg tittar har rakt på dig. Erkänner sin kärlek och sin smärta. Du vaggar honom moderligt, hyssar och sjunger tills han somnar hos dig som om han vore ditt barn. Men han sover inte länge, han vaknar alltid lika snabbt igen. Nu vet han att han älskar dig, med renad blick ser han på dig. Farväl säger han ömt. Han kysser dina läppar farväl för att han vet, han vet att det aldrig kommer gå. För att det är så. För att det bara är så.

En dröm

Det är inte långt kvar nu, vi kämpar oss fram över klippornas hala yta. Vi flyr, flyr undan de arga människorna som krigar i fjärran. Han håller sin hand stadigt i min och jag håller barnet i min famn. Äntligen i säkerhet. Vi står vid ett klippblock som väter mot havet, vid den här viken kan ingen se oss. Det brusar och vågorna slår mjukt, havets blåa glans lockar mig så. Snart är vi i vattnet alla tre, genast blir havet ont mot oss, dess strömmar virvlar runt våra fötter och vågorna kastar oss hårt mot de vassa klippsidorna. Jag måste rädda mitt barn, jag kastar det upp mot kanten, och barnet håller sig fast med sina små fingrar.
Vi kommer inte upp. Han blir rasande, slår mig i vattnet, skriker och beskyller mig. Hur kunde du vara så dum undrar han, hur kunde du vara så dum som sa att vi skulle bada. Hans knytnäve träffar mitt ansikte, jag sjunker under ytan, vet att detta är min sista stund.
Men snart hänger jag på klippblocket likt mitt barn, håller mig kramaktigt fast och häver mig upp, drar upp mitt barn som darrar i sin lilla kropp.
Jag spejar ut över havets vatten som slukas av mörker medans solen sjunker, vattnet slår lugnt mot klippkanten igen, en stillhet sprider sig. Jag ser honom ingenstans. Han försökte döda mig. Jag sjunger lugnt för mitt barn, klappar över håret.
Morgonen gryr och jag är ensam, igen. Jag har varit ensam förr, övergiven, kan inte minnas hur eller när, men jag vet. Jag fortsätter själv, gråter tysta tårar, för det är allt som behövs.
Då ser jag honom, han kommer gåendes längst klippgången, han går sakta, är det ångerfulla steg han tar? Han kommer fram till mig, hans omfamning är mjukar än någonsin. Åter här, hos mig. Jag håller honom och gömmer mitt ansikte i hans axel, håll mig, ber jag honom. Min kärlek är gränslös igen.

Vi är på flykt och får inte synas i samlad trupp, för då vet de vem vi är. Vi lämnar barnet i en grotta föreslår han. Jag går motvilligt med på det. Vi hittar ett hotell och tar det billigaste rummet, han kysser mig mjukt och tar med mig till rummets säng. Rummet är dunkelt och utan lakan på madrassen. Jag oroar mig för barnet. Tänk om barnet plötsligt lär sig gå och lämnar grottan? Då är det mitt fel. Jag känner att det är skönt när han tar på mig, men jag kan inte frigöra mig från min oro. Jag förstår att det måste gå fort, jag sätter mig över honom. Äntligen är våra kroppar förenade som ett, jag njuter, men slappnar inte av. Jag tittar på honom. Han har stängda ögon, grimaserar med ansiktet, hans mörka hår är rufsigt. Han är vacker att titta på när han är så där mitt uppe i sin njutning, för han försöker inte göra sig snygg då, han bara är.

Mitt barn är kvar i grottan när vi återvänder, genast är jag lättad. Kysser min älskade.

Plötsligt är dagarna andra, färgerna omkring oss nya, inga berg eller klippor så långt ögonen når. Jag är i en snyggt inredd lägenhet, långt ifrån natur och hav. Han är borta igen, jag vet inte vart. Jag är sårad. Men mitt barn har ett viktigt uppträdande i skolan, och jag ska snart bege mig dit. Jag känner att någon står bakom mig. Lugn musik dansar ur högtalarna, jag vänder mig om och där är han. Vacker, åh så vacker. Han tar mig i sin famn, kysser mig mjukt och vi dansar. Jag är invirad i en ljusblå schal, den fladdrar vackert omkring våra rörelser. Det är vackrare än någonsin, jag håller honom medans min kropp vrider sig i njutningens kramper. Solens strålar vräker in genom fönstret och lägger sig över våra nakna kroppar. Vi ligger intill på sidan, jag ligger med ryggen mot hans bröst, han håller mig mjukt. Runt oss sprakar färger av orange, rött och gult.

Om jag bara kunde få behålla känslan, men snart kastar vi svordomar över varandra. Han är rasande, försäkrar mig om att det är sista gången någonsin. Jag river och skriker, ber honom att gå. Så är han borta igen, utstormandes, skrikandes.

Jag sneglar på klockan, jag har missat mitt barns uppträdande. Jag sjunker ihop på golvet och gråter högt, ber om tröst. Och det är bara han, ingen annan än han som kan trösta. Jag förbarmar min kvinnliga skörhet.

Det var längesedan nu, jo jag vet.
Det finns de som säger att de skriver för sin egen skull, jag säger det ofta. Det är ingen lögn, men de texter jag publicerar här är ju knappast till mig själv, utan till andra.
Det är lätt att utnyttja det. Använda sin blogg för att skriva kryptiska meddelanden, eller säga djupa saker. På en blogg kan man få sagt så mycket utan att kasta det rakt upp i ansiktet på någon, man kan smyga, få det att verka som att det bara är något man skriver, något som kan tolkas lite hur som helst. Ord som kan såra eller värma.

Ett steg är taget och jag är närmare sanningen.
Kärlek är så mycket mer än ett par ord i en blogg.

Det finns lycka som måste ut!
Jag trivs med det jag håller på med, jag har nästan alltid roligt i skolan med mina kursare.
Det är som om polletten har trillat ned, jag förstår det arabiska språket, strukturen bakom, meningen, dess storhet. Att vara arabisk poet måste vara underbart, språket är som en ocean och mer än så!
Och jag börjar äntligen förstå det här underbara språk!

Det är inte lika ofta som axlarna kryper uppåt, jag andas snabbt och skyndar fram och tillbaka.
Jag har börjat stressa ned. Det är en sådan befrielse, dock är den inte total. Men märkbar. Skillnaden.
Det är så mycket annat, hur jag är och vad jag värderar.
Åsikter som en gång var djupt rotade i mig tycks ha tagit sig upp på ytan.
Men för det mesta känns allt som perioder, periodvis under skeden i mitt liv fokuserar jag på olika saker helt enkelt.

Jag har inte vågat skriva, inte vågat klä av mig så här öppet och inte heller haft något behov av det.
Den senaste tiden har bjudit på stor rannsakning av mig själv, och jag tror jag börjar landa sakteligen igen. Skönt…

Astrologen

Hennes ögon letar på himlen, hon söker efter stjärnan han visade henne igår. Tårarna hopar sig i ögonvrån, synen blir suddig och en tår faller ned på Mr Jacksson brev som ligger framför henne, fortfarande säkert förslutet med sigillet. Fönsterkarmen är hård, hon drar upp benen och omfamnar dem. Hon kastar blicken fram och tillbaka över himlen, försöker orientera sig bland planeter och stjärnor. Hon funderar ett tag på att gå upp på takvåningen och titta i kikaren, men överger idén när hon upptäcker små moln som seglar in över nattens himmel.

Hon känner genast igen hans handstil när hon håller brevet i sin hand. På baksidan har han ritat en stjärnkarta och markerat ut stjärnan hon söker. Du vet kanske inte, skriver han, men vi ses aldrig igen. Sök dig alltid till stjärnan jag ritat ut på kartan, låt den vara din spegel och du kommer att se mig igen. Hon läser hans brev och viker ihop det igen. Hon såg honom den morgonen, när han lämnade innan staden vaknade. Han kastade sin långa kappa över axeln och satte hatten på huvudet, gick sedan sin väg i den tysta gryningen. Han visste inte, men hon såg honom genom sin gardin den morgonen, det var sättet han rörde sig som fick henne att förstå att hon aldrig skulle se honom igen. Hon visste att han var borta redan innan hon läste brevet.

Hon lossar sin fläta och tittar ut över gatan där hon tidigare såg honom. Gatan ligger mörk och stilla. Då ser hon ännu ett papper i kuvertet, det är slarvigt skrivet och i ena hörnet finns bläckspill. En adress är nedkrafsad på pappret. Här hittar du din nya lärare, har han skrivit nere i hörnet.

Två dagar senare sitter hon i den nya lärarens arbetsrum och ritar kartor. Sakteligen går himlens ljusblå nyanser mot mörkblått och sedan svart. Hon forstätter rita och skissa. Hennes nya professor tittar i sin kikare. Vackert, säger han kort och sträcker inbjudande ut handen. Hon går fram och tittar i kikaren, vrider på inställningarna och hittar sedan rätt. Hon letar i stjärnan, föreställer sig att Jacksson, ifrån en annan plats tittar på den i samma stund. Vad har du hittat? undrar professorn nyfiket. Hon låter honom titta och han gör noteringar i sina papper.

Inget blir sig någonsin likt. Visst såg hon att stjärnorna än var vackra, men dess sken tycktes trots det svagare. Trots att hennes väntande dagar snart kunde räknas i år, tynade aldrig hennes saknad. Han vände aldrig åter. Men stunderna då de stod på hans takvåning och han pekade utöver den svarta natthimlen glömde hon aldrig. För honom var himlen så mycket mer än vacker, han lärde henne se dess skönhet och mer därtill, han lärde henne att uppleva den. Utan glöden i hans ögon och ivern i hans röst då han berättade världens historier kunde hon inte uppleva stjärnorna som hon gjorde med honom. Han plockade stjärnornas mystik och skönhet med sig, kvar lämnade han tomma skal vars lyser bleknade för vart år.

Det handlar inte om att känna att det inte gör ont, det handlar om att känna det som faktiskt känns.
Så sitter hon här framför mig, ärligare än få, naknare har jag kanske aldrig sett henne.
Livet handlar om att leva säger hon mig. Jag nickar och vet att det hon säger är sanningen.

det gör ont när saker utvecklas, när de sakta bryter sig ur sitt skal och börjar lapa sol.
En dag kanske man upptäcker att man är ett högt träd, fylld av visdom och kärlek.
Hon vågar stanna och vågar se saker
Jag beundrar henne.
Hon påminner mig igen om saker som finns innuti,
om mina kunskaper, om mina känslor och om det som ligger utanför mitt förnuft. Mina känslor.

Om jag inte ser det där, om jag inte stannar och verkligen känner, då står jag där och fokuserar på mina hinder
Jag stirrar mig blind på allt det som verkar omöjligt att ta sig förbi
och till sist har mina hinder förintat mina mål
Men jag tänker så automatiskt; det gör inte ont
Istället för att tänka; det känns bra
Och det är två helt olika saker

Innan Jesus fanns var påsken en högtid då man firade fruktbarhet,
vilken dag att gå och dö på, när alla andra ligger hemma och knullar
Hon skrattar vackert och mitt i allt det här förstår jag så plötsligt Guds komik

Cissi sa: Big bang, det är en massa som plötsligt smäller av och utvidgas, i den växer ett helt universum med planeter fyllda av liv. Sedan när massan har utvidgats så långt det går, dras det plötsligt ihop igen. Sedan börjar det vigdas ännu en gång. Och så fortsätter det i alla evighet, man skulle kunna föreställa sig att det är guds hjärtslag. Vid varje hjärtslag hinner Gud uppleva ett helt universum, lära sig allt det alla varelser upplever, och givetvis har gud därför skapat komik, för att få se allt det roliga.

Hur jag än vrider och vänder på det, vill jag aldrig sluta hungra, jag vill inte vakna upp en dag och upptäcka att jag är mätt, att alla livets frukter har smakats.

Aldrig igen vill jag se att kvinnokroppen blir en slagpåse, att hennes kön blir ett ting att skapa myter om.
För visst är det väl sjukt att jag som kvinna en dag själv behövde inse det ologiska kring myten om kvinnans oskuld. För det stod aldrig i en bok.
Det fanns ingen som berättade för en. Istället matades man med orden, det gör ont att förlora oskulden. Oskulden är en vägg, ja en mur, som sedan slås ned, mannen görs till en ryttare, vars mål är att rida fram med sitt svärd i högsta hugg för att riva ner den vägg som står i hans väg. Sedan kan han stolt titta på blodfläcken på det vita lakanet och veta att han klarade matchen. Hur många män finns det som vet att den röda fläcken på lakanet är blod ifrån ett riktigt sår? Hur kan mammor, systar, lärare och läkare säga till en flicka att smärtan är normal?

För det handlar inte om att känna att det inte gjorde ont, livet handlar inte om att känna att det inte gör ont
Det handlar om att känna att det är skönt
För det är två helt olika saker

Libanon Habibi

Tillbaka i Sverige och jag känner hur humöret hoppar ned ett snäpp. Himmlen är mörk utanför, molnen hopar sig och blöta droppar faller mot marken.
Jag sitter i fönstret och drömmer mig bort, tänker på den blåa himlen och det salta vattnet. Jag saknar Libanon så det skär i mitt bröst. Vad gör jag här?

Tro det eller ej med i Libanon var jag så himla lugn. Jag vet inte varför irritationen så lätt kommer över mig här, jag blir arg på obetydliga saker, vindar som blåser på fel håll, bussar jag missar mm. I Libanon fick jag inga nervösa sammanbrott, jag framstod nog väldigt lugn. Kanske för att allt annat var så galet. Stressig trafik framför allt. Här verkar man ju stressad om man cyklar när det slår om från grönt till rött.

Det är kanske vanligt att inte ligga på topp när man just kommit hem ifrån sin semester. Men Libanon kändes inte bara som en semester. Just nu sitter jag i min lägenhet, det kommer inte ringa på dörren, ingen granne kommer plötsligt få för sig att dricka kaffe hemma hos mig, ingen släkting kommer trilla förbi.
I Libanon älskade jag det sociala livet, här kryper jag in i mitt skal, det är så svårt att bryta de skygga sociala mönsterna som finns i Sverige.

Nästa vecka börjar jobbet. Jag måste tillbaka till Libanon, vem vet, om gud vill åker jag dit i September.