Libanon Habibi

Tillbaka i Sverige och jag känner hur humöret hoppar ned ett snäpp. Himmlen är mörk utanför, molnen hopar sig och blöta droppar faller mot marken.
Jag sitter i fönstret och drömmer mig bort, tänker på den blåa himlen och det salta vattnet. Jag saknar Libanon så det skär i mitt bröst. Vad gör jag här?

Tro det eller ej med i Libanon var jag så himla lugn. Jag vet inte varför irritationen så lätt kommer över mig här, jag blir arg på obetydliga saker, vindar som blåser på fel håll, bussar jag missar mm. I Libanon fick jag inga nervösa sammanbrott, jag framstod nog väldigt lugn. Kanske för att allt annat var så galet. Stressig trafik framför allt. Här verkar man ju stressad om man cyklar när det slår om från grönt till rött.

Det är kanske vanligt att inte ligga på topp när man just kommit hem ifrån sin semester. Men Libanon kändes inte bara som en semester. Just nu sitter jag i min lägenhet, det kommer inte ringa på dörren, ingen granne kommer plötsligt få för sig att dricka kaffe hemma hos mig, ingen släkting kommer trilla förbi.
I Libanon älskade jag det sociala livet, här kryper jag in i mitt skal, det är så svårt att bryta de skygga sociala mönsterna som finns i Sverige.

Nästa vecka börjar jobbet. Jag måste tillbaka till Libanon, vem vet, om gud vill åker jag dit i September.