Om alla vi människor är som en del av ett enormt himlavalv
Där var stjärna utgör en del i helheten
Då verkar ett stjärnfall inte längre smärtsamt
För platsen den lämnar efter sig tas genast upp
när nya stjärnkorn möts och föder ett nytt liv
Och allt det ljus som den föregående stjärnan en gång gav till världen
Det glöms alltid
Eftersom att dess ljus en gång påverkade det enorma himlavalvets helhet
Så har varje liten stråle ifrån varje liten stjärna i alla evighet bidragit till det som finns idag
Även om den så har fått skina i ett år eller i hundra
Men jag kan inte rå för smärtan jag kommer att känna den dag då mina närmsta stjärnor som tillsammans med mig bildar vackra stjärnbilder faller
Även om de i helheten aldrig kommer att fattas
Så kommer de att fattas mig
Och det är så det är att vara levande
Eftersom att jag har både en kropp och en själ
Inte bara det ena eller det andra
Så kan jag älska och därmed också sörja
Och jag gråter redan
Eftersom att jag ser att skapelsen är en vacker tavla
En sorlig tavla fylld av skönhet