Farväl

Redan när jag vaknade kände jag det. Jag ville inte stiga upp, inte mer nu, bäst att ligga kvar så jag slipper höra på, slipper vara med.
Jag har egentligen aldrig varit rädd för döden, aldrig varit osäker på vad som händer. Det är inget ondskefullt över det egentligen, det är väl mest det att han var så ensam.
Det skrämmer mig i alla fall, för jag tänker på alla människor som jag älskar så starkt, när jag stod och väntade på bussen igår för att åka och träffa en av mina bästa vänner, insåg plötsligt hur mycket jag måste ta vara på varje sekund med henne. Hur många finns det i vår värld som missar att uppleva tacksamhet över livet, över kärleken?
Jag märker ibland hur livet kan göra mig glad, när jag ser en stark färg på en växt ute i naturen kan jag fyllas av en sådan glädje. Det är så det ska vara…

Älskade mamma, som om du inte redan har nog att bära.

Man är så rädd för att falla, släppa på vardagen och få syn på något som ligger under ytan, något som ligger bortom ens rutiner, därför kör man på, i samma bana, i samma takt, livet igenom. Jag önskar att jag inte ska fastna så. Men även om jag vet massa kloka saker, även om jag vet att kärleken helar mig, kan jag inte alltid leva efter min egen vetskap.

Min dag - Libanonresa, Språkcafé och Afghansk Film

Dagen har varit bra, det började med att jag, pappa och Jenny flängde runt på lite olika resebyråer och jämförde biljettpriserna till Libanon. Tills sist hittade vi rätt, pappa kände snubben som ägde stället, han välkomnade oss och frågade om vi ville ha kaffe. Vi satt på varsin stol framför disken, han satt bakom, knapprade emellanåt stolt på datorn han hade framför sig, tog en klunk kaffe och drog in lite rök ifrån sin gigantiska Cigarr. Så ni vill till Libanon sa han och granskade oss genom de gulfärgade glasögonglasen.
Jag och Jenny nickade. Pappa och resebyråmannen samtalade länge, jag och Jenny spetsade öronen för att hänga med i samtalet, eller bara uppfatta lite nya arabiska ord. Jag förstod förvånansvärt mycket av deras konversation. Imorgon ska vi återvända till resebyrån och betala våra biljetter, då är resan färdig, tänk att det verkligen blir av! Jag längtar verkligen. Jag, Jenny och Nana (Farmor) kommer att åka. Det är en ganska rolig kombination faktiskt, att jag, min bästa vän och farmor ska till Libanon ihop. Tre stackar viljor. Spännande lär det bli i alla fall.

Efter lite studier och matintag begav jag mig till Lund, eftersom det är torsdag var det språkcafé. Universitetets cafeteria förvandlas till ett språkcafé, varje språkinstitution får ett bord på caféet, vid det bordet förs sedan alla samtal på bordets språk. Man kan välja, det arabiska bordet, det kinesiska, det svenska, det engelska, det italienska, ja vad man vill (nästan)! Jag valde det arabiska, jag och Jenny slog oss ned och pratade arabiska (så gott vi kunde) i en timme.
Vi skyndade därifrån, sprang genom lund mot tågstation och hann med ett tåg så att vi var i Malmö precis i tid. Klockan var kvart i sju, så vi knallade iväg till biografen spegeln på stortorget i Malmö. Just nu pågår en kvinnofilmfestival (IFEMA- international female film festival Malmö). Det gick en film om Afghanistan som vi båda tyckte verkade lockande. Vi skyndade in och fick de sämsta plasterna i hela salongen, men det skulle vi snart glömma.
Efter filmen var vi som stumma, alldeles tömda på något sätt. Det var underbar, bra gjord trots amatörskådespelare. Men fruktansvärd. Den handlade om terroristernas bombattentat mot den stora Buddhastatyn i Bamyan i Afghanistan 2001 och konsekvenserna hos lokalbefolkningen. Huvudrollen var en liten flicka, hon var i sju års åldern och hade ansvar som en 15 åring, lagade mat, passade sin lillasyster, de bodde i en liten grotta i bergen. Hennes stora dröm var att börja i skolan, hon gjorde allt för att få tag på en skrivbok, hon slet genom hela filmen för att få tag på pengar till en skrivbok och för att hitta vägen till skolan. Hon blev stoppad av ett gäng pojkar som lekte terrorister, hon blev tillfångatagen av dem för att hon inte hade rätt klädsel. Barnens lek var så verklig och gjorde mig så ont. Flickans kamp om att gå i skolan var så stark och förhållandena var så hemska. (Filmen heter: Buddha Collapsed out of shame/Buda as sharm foru rikht)
Jag och Jenny tog en promenad efter filmen, vi var båda ganska skakade. Innan filmen hade vi varit totalt speedade, sprungit genom både Lund och Malmö och skrattat högt och skrikit: Vi ska till Libanon!
Vi beslöt oss för att åka hem och hoppa över fika på grund av ekonomiska skäl (och djävulska busstider).
Jag är trött, men väldigt upprymd av min dag, även gårdagen var bra, igår mediterade jag ordentligt för första gången på länge, jag kom igenom en vägg jag känt stått uppe ett tag, det var skönt och jag grät när väggen föll, det var som att jag helt plötsligt kunde nå in igen. Hej Caroline sade jag till Mig själv.
Jag är även väldigt betagen av en bok jag håller på att läsa just nu, det är absolut flummig, men bra, handlar om energier, rymdvarelser, själen, intelligens och liv, kristaller, Atlantis och delfiner, som sagt, mycket flummigt, men det öppnar upp saker i mig. (Gåvan ifrån stjärnorna heter den av Lennart Lidfors)

Nog med recensioner. Dagen har varit bra, jag mår fint och ska nog sova lite nu.

Al-intidhar (Väntan)

Nu står jag här alldeles stilla och runt omkring mig springer alla förbi
Alla lever sina liv, jag vet precis vart du bor men jag ser dig aldrig
Jag vet aldrig vad du gör
Men jag kan inte låta bli att tjuvtitta åt ditt håll
Jag försöker följa med men den här tiden som är just nu
Det går både fort och långsam
Jag är just nu mjuk och formbar
Ständigt ät jag på jakt i mig själv, letar och möblerar
Det är så man bygger sig själv, och just nu är allt mer upp och ner än vid pubertetens värsta topp. Jag fattas inget, nej inte egentligen.
Men det är mycket som väntar och jag kan liksom se hur en rad händelser ligger framför mig, de bara ligger där och väntar och riktigt gror. Det är som att jag redan vet att allt det här som väntar mig de närmaste åren kommer ge mig så mycket erfarenhet, och förhoppningsvis trygghet. Studier, jobb, resan till Libanon, flytta hemifrån, ja en massa saker!

Man ska inte vara för kräsen sägs det.
Jag vill träffa någon befinner sig i samma svär som jag, någon med liknande karma.
Är det för mycket begärt?
Bästa vännen: ”Jag vet vad du behöver Carro, Du behöver träffa en halvarab som är vänster och som skriver poesi!”
Haha, så sant, jag skulle inte tacka nej till kärleksdikter skrivna på arabiska.

Jag talar aldrig med henne men jag önskar att hon visste;
Att vårt liv är en oersättlighet

Trötter...

Jaha, nu ska arabfiket på södervärn där jag och mina kursare brukar plugga arabiska stänga!
Och en kursare hoppar av plugget. (inte på grund av det alltså)
det är så tradigt när folk man har trivts med i sin omgivning byter väg.
Fiket var underbart, för nu under den senaste månaden har vi arabiska studenter haft små språkutbyten med arabgubbarna på fiket. Gubbarna tar med sina SFI (Svenska för invandrare)- Uppgifter och läxor, vi hjälper dem med svenskan och de hjälper oss med arabiskan.
Det är härligt att softa på Möllan och utbyta språkkunskaper. Det hade kunnat blir ett bra integrationsprojekt! Fiket borde sponsras av Malmö stad!

Våren trippar på tå bakom molnen, tittar fram ibland.
Jag stormtrivs med att gå ute i solen med bra musik i öronen.

Det känns som att mycket är upp och ned, jag längtar verkligen efter sommaren, efter min Libanon resa.
De senaste dagarna har jag känt mig lite nere. Jobbiga minnen ifrån förr tränger sig på.
Kroppen reagerar och jag har ont, igen...

Så jag är åter en fågelunge fast i mitt eget bo, men jag vet inte om jag orkar mycket mer än så just nu. Jag väntar på att saker ska ordna upp sig själv.
Min gamla kurator sa en sak till mig; när det är ens eget liv som är upp och ned är det lättare att ta, för någonstans vet man att man själv bär det yttersta ansvaret att ändra på det, men när andras liv är upp och ned är man den som tittar på , och ibland kan det vara jobbigare.
Antingen kan man fly, eller försöka bära och rädda upp.
Jag kan inte låta bli att längta bort...

Pluggis

Himlen var klarblå länge ikväll, dess ljus smög sig igenom min tunna gardin.
Jag det är verkligen sant, att det är ljust ända fram till åtta på kvällen.
Jag missar kvällen lite, glömmer klockan när det är så ljust.

Nu har jag studiepaus, sitter i köket, dricker det goda teet jag fick av min vän i julklapp. Äter färsk och torkad frukt och nötter. Har flera hundra (känns det som) glosor att lära mig tills på fred. Får se hur det går med det.
Igår mediterade jag kring det där med att prestera, och kom ganska fort fram till att mitt liv inte handlar om prestation.
Jovisst är det lätt att säga så, ”mitt liv handlar inte om prestation”. Men jag menar det! Att jag kanske inte alltid lever efter den principen är en annan femma. Som nu när jag har tenta, då drabbas jag lätt av prestationsångest.

Nu börjar jag få lite ordning på hur sommaren och hösten/närmsta framtiden ska planeras. Till sommaren ska jag till Libanon. Äntligen ska det bli av. Antagligen åker jag själv, utan familjen, men en vän kanske följer med. Sen fortsätter jag med arabiska studierna i höst, och förhoppningsvis åker jag iväg nästa vår, och studerar vid ett arabiskt universitet i ett halvår.
Får se hur det blir…

Annars knallar det ju på bra här skulle jag vilja påstå!
Samtal med vänner hjälper mig att se klart, hjälper mig förstå att mitt liv inte handlar om prestation! Utan om att leva.

Åhh nu måste jag plugga, vet inte om jag känner mig så himla levande när jag pluggar, ibland, när jag verkligen upplever att jag lär mig saker. Jag ska försöka komma igång ordentligt nu, känner motivationen! YEY!