Astrologen

Hennes ögon letar på himlen, hon söker efter stjärnan han visade henne igår. Tårarna hopar sig i ögonvrån, synen blir suddig och en tår faller ned på Mr Jacksson brev som ligger framför henne, fortfarande säkert förslutet med sigillet. Fönsterkarmen är hård, hon drar upp benen och omfamnar dem. Hon kastar blicken fram och tillbaka över himlen, försöker orientera sig bland planeter och stjärnor. Hon funderar ett tag på att gå upp på takvåningen och titta i kikaren, men överger idén när hon upptäcker små moln som seglar in över nattens himmel.

Hon känner genast igen hans handstil när hon håller brevet i sin hand. På baksidan har han ritat en stjärnkarta och markerat ut stjärnan hon söker. Du vet kanske inte, skriver han, men vi ses aldrig igen. Sök dig alltid till stjärnan jag ritat ut på kartan, låt den vara din spegel och du kommer att se mig igen. Hon läser hans brev och viker ihop det igen. Hon såg honom den morgonen, när han lämnade innan staden vaknade. Han kastade sin långa kappa över axeln och satte hatten på huvudet, gick sedan sin väg i den tysta gryningen. Han visste inte, men hon såg honom genom sin gardin den morgonen, det var sättet han rörde sig som fick henne att förstå att hon aldrig skulle se honom igen. Hon visste att han var borta redan innan hon läste brevet.

Hon lossar sin fläta och tittar ut över gatan där hon tidigare såg honom. Gatan ligger mörk och stilla. Då ser hon ännu ett papper i kuvertet, det är slarvigt skrivet och i ena hörnet finns bläckspill. En adress är nedkrafsad på pappret. Här hittar du din nya lärare, har han skrivit nere i hörnet.

Två dagar senare sitter hon i den nya lärarens arbetsrum och ritar kartor. Sakteligen går himlens ljusblå nyanser mot mörkblått och sedan svart. Hon forstätter rita och skissa. Hennes nya professor tittar i sin kikare. Vackert, säger han kort och sträcker inbjudande ut handen. Hon går fram och tittar i kikaren, vrider på inställningarna och hittar sedan rätt. Hon letar i stjärnan, föreställer sig att Jacksson, ifrån en annan plats tittar på den i samma stund. Vad har du hittat? undrar professorn nyfiket. Hon låter honom titta och han gör noteringar i sina papper.

Inget blir sig någonsin likt. Visst såg hon att stjärnorna än var vackra, men dess sken tycktes trots det svagare. Trots att hennes väntande dagar snart kunde räknas i år, tynade aldrig hennes saknad. Han vände aldrig åter. Men stunderna då de stod på hans takvåning och han pekade utöver den svarta natthimlen glömde hon aldrig. För honom var himlen så mycket mer än vacker, han lärde henne se dess skönhet och mer därtill, han lärde henne att uppleva den. Utan glöden i hans ögon och ivern i hans röst då han berättade världens historier kunde hon inte uppleva stjärnorna som hon gjorde med honom. Han plockade stjärnornas mystik och skönhet med sig, kvar lämnade han tomma skal vars lyser bleknade för vart år.

Det handlar inte om att känna att det inte gör ont, det handlar om att känna det som faktiskt känns.
Så sitter hon här framför mig, ärligare än få, naknare har jag kanske aldrig sett henne.
Livet handlar om att leva säger hon mig. Jag nickar och vet att det hon säger är sanningen.

det gör ont när saker utvecklas, när de sakta bryter sig ur sitt skal och börjar lapa sol.
En dag kanske man upptäcker att man är ett högt träd, fylld av visdom och kärlek.
Hon vågar stanna och vågar se saker
Jag beundrar henne.
Hon påminner mig igen om saker som finns innuti,
om mina kunskaper, om mina känslor och om det som ligger utanför mitt förnuft. Mina känslor.

Om jag inte ser det där, om jag inte stannar och verkligen känner, då står jag där och fokuserar på mina hinder
Jag stirrar mig blind på allt det som verkar omöjligt att ta sig förbi
och till sist har mina hinder förintat mina mål
Men jag tänker så automatiskt; det gör inte ont
Istället för att tänka; det känns bra
Och det är två helt olika saker

Innan Jesus fanns var påsken en högtid då man firade fruktbarhet,
vilken dag att gå och dö på, när alla andra ligger hemma och knullar
Hon skrattar vackert och mitt i allt det här förstår jag så plötsligt Guds komik

Cissi sa: Big bang, det är en massa som plötsligt smäller av och utvidgas, i den växer ett helt universum med planeter fyllda av liv. Sedan när massan har utvidgats så långt det går, dras det plötsligt ihop igen. Sedan börjar det vigdas ännu en gång. Och så fortsätter det i alla evighet, man skulle kunna föreställa sig att det är guds hjärtslag. Vid varje hjärtslag hinner Gud uppleva ett helt universum, lära sig allt det alla varelser upplever, och givetvis har gud därför skapat komik, för att få se allt det roliga.

Hur jag än vrider och vänder på det, vill jag aldrig sluta hungra, jag vill inte vakna upp en dag och upptäcka att jag är mätt, att alla livets frukter har smakats.

Aldrig igen vill jag se att kvinnokroppen blir en slagpåse, att hennes kön blir ett ting att skapa myter om.
För visst är det väl sjukt att jag som kvinna en dag själv behövde inse det ologiska kring myten om kvinnans oskuld. För det stod aldrig i en bok.
Det fanns ingen som berättade för en. Istället matades man med orden, det gör ont att förlora oskulden. Oskulden är en vägg, ja en mur, som sedan slås ned, mannen görs till en ryttare, vars mål är att rida fram med sitt svärd i högsta hugg för att riva ner den vägg som står i hans väg. Sedan kan han stolt titta på blodfläcken på det vita lakanet och veta att han klarade matchen. Hur många män finns det som vet att den röda fläcken på lakanet är blod ifrån ett riktigt sår? Hur kan mammor, systar, lärare och läkare säga till en flicka att smärtan är normal?

För det handlar inte om att känna att det inte gjorde ont, livet handlar inte om att känna att det inte gör ont
Det handlar om att känna att det är skönt
För det är två helt olika saker

Libanon Habibi

Tillbaka i Sverige och jag känner hur humöret hoppar ned ett snäpp. Himmlen är mörk utanför, molnen hopar sig och blöta droppar faller mot marken.
Jag sitter i fönstret och drömmer mig bort, tänker på den blåa himlen och det salta vattnet. Jag saknar Libanon så det skär i mitt bröst. Vad gör jag här?

Tro det eller ej med i Libanon var jag så himla lugn. Jag vet inte varför irritationen så lätt kommer över mig här, jag blir arg på obetydliga saker, vindar som blåser på fel håll, bussar jag missar mm. I Libanon fick jag inga nervösa sammanbrott, jag framstod nog väldigt lugn. Kanske för att allt annat var så galet. Stressig trafik framför allt. Här verkar man ju stressad om man cyklar när det slår om från grönt till rött.

Det är kanske vanligt att inte ligga på topp när man just kommit hem ifrån sin semester. Men Libanon kändes inte bara som en semester. Just nu sitter jag i min lägenhet, det kommer inte ringa på dörren, ingen granne kommer plötsligt få för sig att dricka kaffe hemma hos mig, ingen släkting kommer trilla förbi.
I Libanon älskade jag det sociala livet, här kryper jag in i mitt skal, det är så svårt att bryta de skygga sociala mönsterna som finns i Sverige.

Nästa vecka börjar jobbet. Jag måste tillbaka till Libanon, vem vet, om gud vill åker jag dit i September.

Att gifta sig

Jag fyller tjugo år och sitter och äter en typisk Libanisisk frukost i vår lägenhet. Solen står på utanför, Farmor sitter framför mig och tuggar på en oliv, hon spottar ut kärnan och kastar den ned i askfatet.
Varför har du inte gift dig än frågar hon, du är ju tjugo nu, säger hon och tittar på mig. Jag fnissar inombords. Frågan känns patetisk för mig. Visst är jag halvlibanes och den libanesiska kulturen har till viss del påverkat mitt liv, men gifta sig! NU?
Du börjar bli vuxen. Jag vill studera försöker jag. Studera kan man göra fast man är gift svarar farmor och börjar räkna upp massa fina pojkar i området som skulle kunna passa.
Oskulden. Du ska vara oskuld berättar hon lugnt. Jag nickar.
Heder. Det är ingen lätt ord, och det är inget som jag kan påstå mig förstå.
Under min vistelse i Libanon kände jag ibland att de äldre kvinnorna försökte bygga upp mitt liv kring en enda sak. Giftermålet. Allting man gör kommer i slutänden att avgöra vem man ska gifta sig med, och det avgör ens välfärd, ens status. Man ska studera, inte vara ute själv, inte vara ute när det är mörkt, inte träffar killar ensam eller för mycket, servera kaffe när det kommer gäster och mycket annat. Man ska skaffa sig ett gott rykte, ett gott rykte ger en en god man, en god man ger en ett gott liv. Eller är det så enkelt?

Man kan försöka förklara och tro sig ha rätten att vara förmedlaren, den som berättar hur det ligger till, för att man faktiskt har varit där och sett allt med egna ögon. Men det som oftast förglöms är att alla kvinnor där inte anser giftas-traditionen som dålig. I Vissa fall tycks den nästan inge en trygghet.

Så vad har jag för roll i hela det här spelet? För första gången i hela mitt liv har jag tänkt tanken, övervägt hur min relation med min familj skulle förändras om jag valde en partner som behagade dem.
Det känns märkligt att tänka den tanken, jag, som ju alltid har varit revolutionären i familjen. Men jag tycks inte komma ifårn att jag alltid kommer att ha en sida av min familj som alltid kommer att acceptera mina val så länge jag mår bra av dem, och en sida som antagligen inte kommer göra det.

Just nu står jag här, med en fot på var sida. Jag har aldrig känt mig så libanesisk i hela mitt liv. Den här resan har inte gjort mig hel...men trots det har den helat mig.