Farväl

Redan när jag vaknade kände jag det. Jag ville inte stiga upp, inte mer nu, bäst att ligga kvar så jag slipper höra på, slipper vara med.
Jag har egentligen aldrig varit rädd för döden, aldrig varit osäker på vad som händer. Det är inget ondskefullt över det egentligen, det är väl mest det att han var så ensam.
Det skrämmer mig i alla fall, för jag tänker på alla människor som jag älskar så starkt, när jag stod och väntade på bussen igår för att åka och träffa en av mina bästa vänner, insåg plötsligt hur mycket jag måste ta vara på varje sekund med henne. Hur många finns det i vår värld som missar att uppleva tacksamhet över livet, över kärleken?
Jag märker ibland hur livet kan göra mig glad, när jag ser en stark färg på en växt ute i naturen kan jag fyllas av en sådan glädje. Det är så det ska vara…

Älskade mamma, som om du inte redan har nog att bära.

Man är så rädd för att falla, släppa på vardagen och få syn på något som ligger under ytan, något som ligger bortom ens rutiner, därför kör man på, i samma bana, i samma takt, livet igenom. Jag önskar att jag inte ska fastna så. Men även om jag vet massa kloka saker, även om jag vet att kärleken helar mig, kan jag inte alltid leva efter min egen vetskap.