Nu åker jag!

Nu ska jag åka snart! Det är bara tre dagar kvar, sen sticker jag till Libanon. Det känns verkligen jättebra, jag behöver komma härifrån och andas ny luft. Det ska bli så spännande!

Sista tentan nu, jag skriver för fullt, det går helt okej tror jag. Den ska in på fredag.

Det sprudlar inom mig, äntligen går saker framåt. Terminen har varit tung, och har många gånger känts som något jag måste genomlida för att komma vidare sen. Nu står jag här, redo att vända blad, redo att stiga in i mitt nya kapitel. Jag försöker att inte bygga för mycket förväntningar på min Libanon-resa. Men jag kan inte låta bli, jag hoppas på att jag efter Libanon kommer veta om jag vill plugga mer arabiska och vad jag ska göra av det sen.

Just nu känns min utbildning instabil, jag vet inte vad det ska bli av allt det här sen, jag kan ju ta kandidatexamen i arabiska, men sen då? Jag får väl ta det som det kommer helt enkelt.
Idag är jag glad! Nu ska jag snart åka och jobba…

Under min Libanonvistelse kommer jag att skriva resedagbok utöver bloggen. Ni är hjärtligt välkomna att följa min resa där. Jag ska försöka ladda upp lite bilder då och då. (Klicka på rubriken: "Nu åker jag" så kommer du till min hemsida på resedagboken)

Hejdå alla här hemma! Vi ses om en månad, jihhooo!!!!!!!
*Slängkyssar

Begravning

Begravning idag, jag grät för att det fanns mycket känslor i kyrkan och för att jag såg mycket vackert i begravningen. Jag kände mig lugn i alla fall, för att jag var omgiven av min närmsta familj, när jag satt där förstod jag hur fin familj vi är.

Psalmen ”Härlig är jorden” är verkligen vacker, den handlar om själarnas glada pilgrimsfärd från jorden. Det är precis så jag tror, döden är en fröjd för själen, då får den sammanslutas med den stora världsliga andliga kroppen. Och här på jorden sörjer vi, allt är i sin rätt. Men det var skönt att kunna sörja för att jag såg det vackra.

På Begravningar når allting sin spets liksom, alla blir så känslosamma, det blir så mycket mer än bara ett avsked av en nära, det blir en enorm möjlighet att komma sin familj närmre. På begravning såg jag vilken stark mamma jag har. Hur mycket hon producerat och givet vår värld, min mamma är verkligen speciell och oerhört stark. Hon är min stora förebild.

Jag tyckte om kyrkan idag, ibland tycker jag att kristendomen känns påträngande och inte överensstämmande med det jag tror. Men idag tyckte jag om det, jag kände mig hemma och när prästen talade om gud och andar kunde jag lugnt andas in det hon sa, och känna att det var en del av mig och min tro.

Världen bad mig skriva en dikt till dig

Tunga och gråa moln slukar himlens skönhet
Solens frånvaro gör luften fuktig och tjock att andas
Så är ditt hjärta likt himlen,
Förmörkad av tunga moln
Men dagen bjuder på insikt om vilka vindar som burit dessa moln till din himmel
Det är tankens verk

Kärleken som inte bara är dagens himmel, vars härskare är solen,
utan också nattens himmel med dess vackra måne
Är inte tankarnas källa

Nej, för Kärleken är bortom det vi människor kallar investeringar och strategi
I dina tankars värld verkar kärleken lättast att dela med någon som svävar i samma sfär som du, med någon som delar dina rötter och liknar dina drömmar
Men dina tankars makt har lett dig på villoväg
Den har bäddat in ditt hjärta med tjocka moln som bestulit din klarsynta förmåga
Låtit dig förblindas och mista den vackra syn den äkta kärleken ger

-----------------------------------------------------------

Jag lärde mig att den kärlek jag inte förmår lämna
Ska göras till min lovsång och önskan
Jag ska känna smärtan med ömhet och gråta mina tårar i tacksamhet
Jag ska vakna tillsammans med solen och prisa Gud för att mitt hjärta än brinner av kärlek, så även om min kärlek inte är besvarad.

”Då kärleken kallar er, följ honom, Fastän hans vägar är svåra och branta. Och när hans vingar omsluter er överlämna er då till honom. Fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.” Khalil Gibran 1923

Hypnos...

Jag tror att min dag blev så bra eftersom att jag startade den på ett mycket bra sätt. Jag var på en Hypnos-session på psykologiinstitutionen på Lunds universitet och deltog i en undersökning om hur man påverkas under hypnos. Det här var verkligen jättehäftigt, jag fick till en början sitta och fokusera på en viss punkt och gavs avslappnande och lugnande sessioner. Jag andades lugnt och efter ett tag började han räkna upp mig, när han räknat till tjugo befann jag i hypnosläge. Jag kände mig fortfarande pigg och vaken, det kändes som att jag hade lika mycket kontroll över mig själv som alltid annars.

Men så bad ledaren mig att sträcka ut mina armar och hålla dem framför mig med handflatorna mot varandra. Jag gjorde som han sade och förde själv mina händer till det läget. Så sade han: Dina händer kommer nu att föras ihop, som om en energi eller magnet drar dem ihop. Och då! Mina händer började röra sig mot varandra. Det kändes så märkligt att vara totalt medveten men ändå så bortom min egen kropp. Jag styrde inte själv mina händer!! På det sättet fortsatte sessionen, han styrde min kropp och jag var medveten med ändå inte alls. Även om jag försökte bryta in och ändra mina rörelser var det inte fysiskt möjligt.

Det som var mest spännande var när jag fick befinna mig i fri hypnos (utan att hypnos-ledaren berättar vad jag ska tänka på eller göra) under två/tre minuter. Plötsligt blev jag fnittrig och busig, kände hur en enorm lust bredde ut sig i min kropp. Jag fnittrade högt och blev kramsugen, jag kunde inte styra min plötsliga lust. Jag fick ett djupt lyckorus, ville älska och leka. Efteråt fick jag veta att sexuella upplevelser under hypnos är vanligt.

Om ni någon gång får möjlighet att prova på hypnos så gör det! Det var roligt, jag kunde plötsligt se världen i andra former och färger, det var vackert och en mycket positiv upplevelse. När ledaren styrde min kropp skrattade jag, för det var helt underbart att kroppen rörde sig, utan att jag gjorde manövern. Fast det kändes lite obehagligt också.

Det positiva ifrån hypnosen satt i hela dagen och gav mig massa energi till att studera. Idag var jag och Jenny och hämtade våra biljetter till Libanon, läget börjar lugna ner sig där nere, så jag hoppas verkligen min resa kan bli av ändå! De krigar i alla fall inte just nu.

Allt löser sig nog till sist! Jag mår bättre, var mycket ledsen innan, men som tur är varar inte mina depperioder allt för länge!

Krig i Libanon

Nu faller bomberna…

Jag har gråtit idag, flera gånger, Min Libanonresa har varit den enda fasta planerade sak i min framtid, och nu är den antagligen också borta!! Det var ju nu i sommar, som jag äntligen skulle få en chans att hitta mina rötter och uppleva allt det där som vissa säger är min arabiska sida. ”Du dansar så bra, du har de i blodet” säger de. Det var det där jag hade tänkt undersöka, allt det där som sägs finnas i mitt blod, det som gör mig till Libanes, trots att jag bott här i hela mitt liv.
Och jag är otålig, jag orkar inte vänta till nästa sommar! Mitt liv är inte så just nu, det är NU jag vill göra det här, det är NU det spelar roll. Mitt liv svänger mycket just nu, jag genomgår någon slags speedad utveckling, där saker spelar roll under en kort period, och sedan får en fast betydelse. Jag vill lära känna Libanon nu, inte sen! För det är nu det är viktigt.

Men vågar jag ta risken då? Visst är det dumdristigt att åka till ett land där det är krig, men om jag inte åker, så kommer jag att vara totalt stillastående, jag kommer inte att komma någonstans med mig själv, det här var nästan steg, nästa kapitel i mitt livsmanus. Bokens innehåll tappar liksom sin mening.

Så nu har Libanon två och en halv vecka på sig att skaffa en President (som de har varit utan i flera månader), få staten och oppositionsrörelsen att komma överens och sluta kriga, om Libanon lyckas med det, då kommer jag att åka. Men vad e sannolikheten?

Jag hatar bråken och jag hatar vapnen, Nu brinner mitt Libanon, det Libanon som jag inte ens hunnit lära känna! Jag tycker inte om att inte förstå någonting! Även om jag ägnat oräkneliga timmar åt att läsa om Libanons historia, så blir jag inte klok på vad konflikten handlar om, tvärtom! Ju mer jag läser, desto större blir konflikten, och desto mindre förstår jag. Så vad ska jag göra tycker ni? Visst är det dumt att åka, men jag hör hur Libanon kallar på mig, jag måste dit…

Bättre nu

Nu har jag varit nere och trampat i lera på botten ett slag, jag har krigat och gråtit och suttit fast. Även om jag många gånger inbillar mig att allt det här en kamp, att det är en kamp mellan honom och mig, där en förlorar och den andra vinner, så vet jag att det inte är sant.

Det är skönt när han säger det till mig, det är ingen kamp min vän, då ser jag så plötsligt att det är mig själv som jag står och kastar sten på.

Det finns en skillnad berättade en vän för mig. En skillnad mellan svenska tjejer och mellanöstern tjejer, och den är att svenska tjejer smutskastar sig framför dem de älskar. Hon berättar att svenska tjejer krälar efter killar och gråter ut sin kärlek samtidigt som killen spottar på tjejen. Tjejer från mellanöstern däremot, ber killen kyssa hennes fötter, även om kärleken river i hennes bröst, så håller hon i alla fall sin heder i behåll, hon sårar aldrig sin respekt för andras ögon. Kanske gråter hon i sin ensamhet, men aldrig framför honom.

Men jag är trött på det där, jag vill vara sann, gärna mot hela världen. Och idag sa han något som fick mig att förstå att han är så djup och fin som jag sett honom så ofta: förloraren är den som inte kan älska, inte tvärtom.

Jag känner mig piggare, jag har varit ute i solen i flera dagar och fått färg. Solen gör en pigg.
Jag är glad och känner äntligen tacksamhet igen!

Här kan på bloggen kan man kasta ut hela sitt liv, jag vet aldrig vem som läser, och även om jag tänkte det i början, håller jag inte alltid bloggen på en ytlig nivå. Just nu är det svårt, för jag känner mig djup och känslomässig och jag skäms inte en sekund för någonting som finns inom mig, ni kan få komma och titta allihop! Här är jag, min själ.

Jag är glad att jag älskar, glad att jag kan älska gränslöst trots att min kärlek gör mig ont. Smärta är ju inte farligt egentligen, men jag vet inte om jag är dumdristig ibland, eller om jag bara försöker leva i nuet.

Men det är nog stor skillnad på att smutskasta sig själv och att faktiskt älska någon öppet, trots kärlekens omöjlighet.

Jag är glad idag i alla fall, och det är huvudsaken! Det är mina vänner som gjort mig så glad, jag kan spegla mig i dem, det är skönt, jag har träffat lite vänner som jag inte sett på ett tag, jag var i kyrkan med en av dem och pratade om massa bra, efter det var jag så lugn!

Jag ser verkligen fram emot min Libanon-resa nu!! Det är så snart, om tre veckor. Hihi…

Kärleks-tanketrassel

Det är för sent nu, även om jag fortfarande kan förnimma din precisa doft finns det ingen återvändo, alla vägar är avspärrade. För nu, nu när jag fallit i din famn igen trots mina löften, står ingen på min sida längre. Ingen ser det jag ser. Det handlar om universum förklarar jag, det är energier och viljor, vi fördes ihop och jag känner mig inte färdig. Den inre rösten, den som vet, den säger att det är vansinne, förräderi mot naturens krafter att inte låta våra kroppar vara tillsammans.
Men alla runt om väljer att blunda för det, de ser inte de delar av universums lagar. Nej, säger alla i min närvaro och avvisar honom bestämt. ”Han får dig att krypa i lera” berättar de förbannat. ”Han älskar dig inte, du som är så vacker, du som ju förtjänar att älskas!” De har rätt, men vägspärrarna de byggt skrämmer mig, är främmande för mig. För nu är det bara jag, enbart jag som tycks se det som finns mellan oss, inte ens du, nej inte ens du.

Även om de inte menar att vara hårda mot mig känner jag mig dum, jag är den som står och tar emot slagen, jag, bara jag bär ansvaret för mina handlingar, och tyvärr blandas ansvar lätt ihop med skuld.

Men det borde räcka nu, för egentligen finns det bara en enda jag vill vara med just nu. Och även om denna enda alltid är så nära, även om jag lever i hennes kropp varje dag, så är det ändå svårt att hitta ibland. Jag kryper gärna lite extra långt in i mig själv när allt tränger på, då vill jag vara ensam och vila i min djupaste vrå. ´Det tar ett tag innan jag ser sanningen, det tar alltid ett tag att återhämta sig. Och det är dags att börja leva efter mina egna principer, mina övertygelser och egen vetskap: Kärleken är ingen kamp som kräver krig, kärlek är frid.

Valborgsmässoafton och Jesus uppenbarelse

Idag har jag varit ute och demonstrerat i regnet, men det gick bra ändå. Jag gick med Klimax-gänget, som kämpar för klimatet och en bilfri innerstad. De var verkligen duktiga på att komponerar ihop egna slagord och sånger.

Igår var det Valborg, jag och Jenny invigde våren med att ta årets första dopp, vi doppade oss i havets kalla vatten och låg sedan nakna på brygga och tittade på den stora himlen.
Sedan grillade vi i parken med lite polare, vi hade riktigt skoj. När vi satt och grillade hände det plötslig, ”Titta, JESUS!!!” utropade jag och pekade mot grillen. Där! På vår aborgin-bit hade en Jesusgestalt bränt fast. Kanske tror ni att jag e paranoid, men nej, inte alls! Alla andra såg honom också, ansikte med hår, skägg och kropp. Vi skrattade och skojade om vår uppenbarelse, alla var glad åt att ha sett Jesus mitt under kristihimmelfärd. (Senare slog jag upp i en ”tecken i ditt liv-bok” vad Jesus uppenbarelser betyder, enligt boken handlar det om en stark Guds kraft inombords och kontakt med andlighet eller att man försakar sig själv för andras skull)
Vi lekte lite lekar ihop på gräsmattan och sedan kilade vi iväg till pildamsparken och tittade på brasan. Det var en toppenkväll med mycket skratt och avslappnad miljö.

Men även om jag hade en jättefin dag igår känner jag mig redan trött och nere. Jag försökte sätta mig med några artiklar jag ska ha läst tills på måndag, men det slutade med att jag kastade en bok genom rummet och låg på sägen och var arg och ledsen på samma gång. Jag förstod ingenting aav vad jag läste, och jag var irriterad.
Jag orkar inte möta mig själv, jag tänker att inom en snar framtid kommer jag att ha landat, flyttat hemifrån och mitt liv kommer att kännas mindre stökigt. Men jag vill inte leva så heller, i väntan. Jag vill uppleva det jag gör och det jag känner, även om det är ilska eller stök! Men mest av allt vill jag bara ta det lugnt och vara den jag är. Men den stress jag låter påverka mig skadar.

Lite piggare nu i alla fall, ikväll ska jag vara hemma och ta det lugnt, det blir skönt!

Föresten så kom jag på att jag kan bli rik på min Jesus-aborgin, synd att jag inte vet hur man lägger upp foton här på bloggen, för annars skulle ni få se bildbevis (berätta gärna hur man gör). JDet var ju någon som sålde en pannkaka med en Maria-gestalt för flera tusen i USA, haha.