Krig i Libanon

Nu faller bomberna…

Jag har gråtit idag, flera gånger, Min Libanonresa har varit den enda fasta planerade sak i min framtid, och nu är den antagligen också borta!! Det var ju nu i sommar, som jag äntligen skulle få en chans att hitta mina rötter och uppleva allt det där som vissa säger är min arabiska sida. ”Du dansar så bra, du har de i blodet” säger de. Det var det där jag hade tänkt undersöka, allt det där som sägs finnas i mitt blod, det som gör mig till Libanes, trots att jag bott här i hela mitt liv.
Och jag är otålig, jag orkar inte vänta till nästa sommar! Mitt liv är inte så just nu, det är NU jag vill göra det här, det är NU det spelar roll. Mitt liv svänger mycket just nu, jag genomgår någon slags speedad utveckling, där saker spelar roll under en kort period, och sedan får en fast betydelse. Jag vill lära känna Libanon nu, inte sen! För det är nu det är viktigt.

Men vågar jag ta risken då? Visst är det dumdristigt att åka till ett land där det är krig, men om jag inte åker, så kommer jag att vara totalt stillastående, jag kommer inte att komma någonstans med mig själv, det här var nästan steg, nästa kapitel i mitt livsmanus. Bokens innehåll tappar liksom sin mening.

Så nu har Libanon två och en halv vecka på sig att skaffa en President (som de har varit utan i flera månader), få staten och oppositionsrörelsen att komma överens och sluta kriga, om Libanon lyckas med det, då kommer jag att åka. Men vad e sannolikheten?

Jag hatar bråken och jag hatar vapnen, Nu brinner mitt Libanon, det Libanon som jag inte ens hunnit lära känna! Jag tycker inte om att inte förstå någonting! Även om jag ägnat oräkneliga timmar åt att läsa om Libanons historia, så blir jag inte klok på vad konflikten handlar om, tvärtom! Ju mer jag läser, desto större blir konflikten, och desto mindre förstår jag. Så vad ska jag göra tycker ni? Visst är det dumt att åka, men jag hör hur Libanon kallar på mig, jag måste dit…