Det är för sent nu, även om jag fortfarande kan förnimma din precisa doft finns det ingen återvändo, alla vägar är avspärrade. För nu, nu när jag fallit i din famn igen trots mina löften, står ingen på min sida längre. Ingen ser det jag ser. Det handlar om universum förklarar jag, det är energier och viljor, vi fördes ihop och jag känner mig inte färdig. Den inre rösten, den som vet, den säger att det är vansinne, förräderi mot naturens krafter att inte låta våra kroppar vara tillsammans.
Men alla runt om väljer att blunda för det, de ser inte de delar av universums lagar. Nej, säger alla i min närvaro och avvisar honom bestämt. ”Han får dig att krypa i lera” berättar de förbannat. ”Han älskar dig inte, du som är så vacker, du som ju förtjänar att älskas!” De har rätt, men vägspärrarna de byggt skrämmer mig, är främmande för mig. För nu är det bara jag, enbart jag som tycks se det som finns mellan oss, inte ens du, nej inte ens du.
Även om de inte menar att vara hårda mot mig känner jag mig dum, jag är den som står och tar emot slagen, jag, bara jag bär ansvaret för mina handlingar, och tyvärr blandas ansvar lätt ihop med skuld.
Men det borde räcka nu, för egentligen finns det bara en enda jag vill vara med just nu. Och även om denna enda alltid är så nära, även om jag lever i hennes kropp varje dag, så är det ändå svårt att hitta ibland. Jag kryper gärna lite extra långt in i mig själv när allt tränger på, då vill jag vara ensam och vila i min djupaste vrå. ´Det tar ett tag innan jag ser sanningen, det tar alltid ett tag att återhämta sig. Och det är dags att börja leva efter mina egna principer, mina övertygelser och egen vetskap: Kärleken är ingen kamp som kräver krig, kärlek är frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar