Film, tankar och loppisfynd

Beyonces starka röst strömmar ur mina högtalare, solen inte bara står på himlen utan värmer också, veckan har varit bra. I torsdags var jag på en filmkväll som anordnades av Rädda Barnen och SAK (Svenska Afganistankommitén), två organisationer jag är med i. Filmen hette In this world och handlade om två killar från Afghanistan som skulle fly till London i hopp om ett bättre liv. De flydde först till Peshawar i norra Pakistan. I Peshawar bor över 1 miljon Afghanska flyktingar under mycket hemska förhållande i flyktingläger. De två killarnas flyktväg var lång och fylld av faror. De satt inlåsta i lastbilar, i små utrymmen och utan möjlighet att komma ut. De flesta dog, syret tog slut. De promenerade i snöstormar uppe i bergen och fick ducka för kulor som soldater sköt av.

Flyktresan är vidrig för många, och som flyktig är du fast i din smugglares grepp. Filmen var mycket gripande och jag grät tyst i min stol. Den yngre av de två killarna överlevde, den andra dog, den yngre tog sig till London på egen hand, och trots den absurda situation han befann sig i höll han modet uppe och drog massa afganska skämt. När han väl kommit fram till London utvisades han och mitt hjärna gick i bitar. Han genomgick den hemska resan i onödan och kastades sedan tillbaka till ruta ett.

Jag önskar att det bara varit en film. Men det är ingen film, det är verkligehet. Blodigt allvar. Eu:s lagar tvingar folk att ta sig in på olagliga vägar. På så vis tvingas flyktingar att anlita smugglare och utsättas för livshotande situationer.


Jag funderar på sommaren och hösten. Funderar plötsligt på att inte börja lärarprogramet ännu, utan fortsätta lite till med arabiskan. Onödigt att sluta nu, kanske ska jag plugga utomlands en termin? Och verkligen lära mig arabiska, hundraprocentigt!!! Det är min dröm.

Och en parantes: Jag var på loppis idag! Det ska inte underskattas, tio nya tröjor till det otrolig priset 50 kronor! Inte illa va...?

I hans kläder

Gud klär mig i hans kläder
Och får mig att känna de känslor han hade
Den gången han lämnade mig gråtandes

Och nu förstår jag varför han gick
För i hans klädnad får jag smaka på samma tvivel

Den här gången står jag i mitt hus,
Precis som han gjorde
Och de tveksamma orden kommer ifrån min mun
Den här gången är det inte jag som gråter
Jag är den med kvinen i handen
Redo att såra
Precis som han hade
den gången

Gud klär mig i hans kläder
För att få mig att förstå
Varför han lämnade mig då

Och nu förstår jag att han gjorde rätt
Nu när jag fått smaka på hans känslor
Och bära hans kläder
Vet jag att det fanns inga andra vägar för honom då
På samma sätt som det inte finns några andra vägar för mig nu

Min lillebror om våren

-Idag är det vårdagsjämningen, och det betyder att det blir vår på riktigt idag! Utropar jag glatt
- ja då blij det vår och alla tjäden fösvinner och löven fallej ner.
-Nej det är hösten lilla gubben, det är hösten, säger mamma och ler emot honom

Älskade vår, äntligen är du här, och du får mig att längta efter allt jag någonsin älskat
Jag sitter här igen, som vanligt, en dag har gått, en fin dag med arabisk fest på skolan som jag anordnade, med god mat och dans.
Jag sitter här, så som jag gör varje kväll, tröttheten smyger sig på och lusten att plugga gör en djupdykning, jag lyssnar på Abdel Halim Hafez, en gamal egyptisk sångare, hans vackra & dramtiska kärlekshistorier och ljuvliga musik får de flesta araber att gråta. Men jag gråter inte...jag förstår inte vad han säger.

Jag skulle kunna ge hela våren åt att fika med mina tjejvänner, sitta där och dricka kopp efter kopp och höra om deras liv, berätta om mitt eget, skratta och spana ut över fikets folk och förbipassernade, fnissa tillsammans med mina tjejer när ett gäng med killar går förbi och blinkar åt oss.

Det skulle berika mitt liv, att fika, umgås, skratta, vara ostrukturerad och ta dagen som den kom. Men jag är inget vidare på att slarva egentligen. Jag gör mina tentor, jag läser mina läxor och skriver mina uppgifter. Jag mår bäst av struktur, och lyckligtvis kräver inte fristående kurser allt för mycket tid. Visst klagar man som student, men jag kan tänka mig att andra universitet i världen kräver mer prestation från sina elever. Jag behöver knappast lägga ner åtta timmar om dagen för att klara av mina tentor och tacka Gud för det! Jag har tid åt annat, åt sånt jag verkligen tycker om.

Terminen går mot sitt slut, tiden är inte som den var. Den går snabbt, terminen går fort. Men när jag tänker på det jag saknar verkar tiden oändlig. Hur länge kan man längta efter en och samma person?

Jag känner att våren har många äventyr att bjuda på, framtiden ser ljus ut, jag känner mig lugn och hemma i det mesta, förutom en av mina tentor! Men det e chill, det löser sig alltid. Solen löser det, solen är jordens liv, den löser allt, för den gör mig lycklig.

Mer kultur och identitetsprat

Jag satt och funderade på om jag skulle ta kvällens sista timme åt att plugga, eller skriva ett beklagande blogginlägg över bristande studiemotivation...ja, vi ser vilket det blev.

Solens underbara strålar vräkte genom mitt fönster och vårjackan åkte på i bara farten, och jag undrade varför medan jag senare på kvällen tog mig hem skakandes av kyla. Men även om det är kallt viskar våren betryggande löften i mitt öra, snart kommer jag säger hon, våren har äntligen börjat tala.

Det är BUFF (Barn och UngdomsFilmFestival), jag har varit och sett två filmer och gråtit till båda.

Halva terminen har gått, jag undrar fortfarande när den ska börja. Heltidsstudier, åtta timmar om dagen, fyrtio timmar i veckan, fyra timmars lektionstimmar i veckan, 36 återstå att planera själv. Det blir inte av. Livet är vackert väder, vänner, träning, musik och dans, sällan åtta timmars studier.

Vissa säger att ju äldre man blir desto säkrare blir man i sin identitet, kanske har jag inte börjat bli äldre än. Jag tycker tvärtom, ju äldre jag blir, desto fler sidor lär jag känna hos mig själv och svårare att hålla reda på allt.

Just nu står jag här och kan inte bestäma mig i en viss fråga, frågan om kulturell prägling. Å ena sidan känner jag mig som en delad person, dels arabisk, dels svensk, å andra sidan tänker jag att jag är en hel person, en individ. För några år sedan var jag helt såld för teorin att alla människor är egna invider och man inte kan tala om termer som ”arabisk” eller ”svensk” osv, eftersom att vi alla sist och slutligen är människor. Men jar har börjat inse att människor visst har en kulturell prägling. Problemet är väl att dessa begrepp är difusa och missbrukas av vissa människor i form av rasistiska uttalanden.

I helgen träffade jag en kille i kön på ett uteställe som påstod att mångkulturen inte fanns, jag ställde mig framför killen och utropade, vill du se på mångkulturen så titta på mig, jag är ett levande bevis på dess existen! Utropade jag och började räkna upp alla mina ursprung på båda händernas fingrar. Han envisades med att man endast kan vara det man är född till, att man bara kan vara en sak, och jag var svensk enligt hans definitioner. Punkt slut. Jag kunde inte ta det, när han kallade mig svensk raderade han ut en stor bit av mig. Jag är blatte vrålade jag i hans ansikte, sedan gick jag min väg.

Men skulle jag möta någon som envist hävdade att ens pappa avgör ens identiet, och kalla mig syrian, då skulle jag vråla att jag är svensk.

Sedan jag började plugga arabiska har den biten av min identitet växt, ja, nästan flippat ut! Jag längtar så till jag hittar hem och landar lite i allt det här, och kan kalla mig Svensk- Libanes -Arab-Syrian-Armenier utan att tveka...