Älskade vår, äntligen är du här, och du får mig att längta efter allt jag någonsin älskat
Jag sitter här igen, som vanligt, en dag har gått, en fin dag med arabisk fest på skolan som jag anordnade, med god mat och dans.
Jag sitter här, så som jag gör varje kväll, tröttheten smyger sig på och lusten att plugga gör en djupdykning, jag lyssnar på Abdel Halim Hafez, en gamal egyptisk sångare, hans vackra & dramtiska kärlekshistorier och ljuvliga musik får de flesta araber att gråta. Men jag gråter inte...jag förstår inte vad han säger.

Jag skulle kunna ge hela våren åt att fika med mina tjejvänner, sitta där och dricka kopp efter kopp och höra om deras liv, berätta om mitt eget, skratta och spana ut över fikets folk och förbipassernade, fnissa tillsammans med mina tjejer när ett gäng med killar går förbi och blinkar åt oss.

Det skulle berika mitt liv, att fika, umgås, skratta, vara ostrukturerad och ta dagen som den kom. Men jag är inget vidare på att slarva egentligen. Jag gör mina tentor, jag läser mina läxor och skriver mina uppgifter. Jag mår bäst av struktur, och lyckligtvis kräver inte fristående kurser allt för mycket tid. Visst klagar man som student, men jag kan tänka mig att andra universitet i världen kräver mer prestation från sina elever. Jag behöver knappast lägga ner åtta timmar om dagen för att klara av mina tentor och tacka Gud för det! Jag har tid åt annat, åt sånt jag verkligen tycker om.

Terminen går mot sitt slut, tiden är inte som den var. Den går snabbt, terminen går fort. Men när jag tänker på det jag saknar verkar tiden oändlig. Hur länge kan man längta efter en och samma person?

Jag känner att våren har många äventyr att bjuda på, framtiden ser ljus ut, jag känner mig lugn och hemma i det mesta, förutom en av mina tentor! Men det e chill, det löser sig alltid. Solen löser det, solen är jordens liv, den löser allt, för den gör mig lycklig.