Solens underbara strålar vräkte genom mitt fönster och vårjackan åkte på i bara farten, och jag undrade varför medan jag senare på kvällen tog mig hem skakandes av kyla. Men även om det är kallt viskar våren betryggande löften i mitt öra, snart kommer jag säger hon, våren har äntligen börjat tala.
Det är BUFF (Barn och UngdomsFilmFestival), jag har varit och sett två filmer och gråtit till båda.
Halva terminen har gått, jag undrar fortfarande när den ska börja. Heltidsstudier, åtta timmar om dagen, fyrtio timmar i veckan, fyra timmars lektionstimmar i veckan, 36 återstå att planera själv. Det blir inte av. Livet är vackert väder, vänner, träning, musik och dans, sällan åtta timmars studier.
Vissa säger att ju äldre man blir desto säkrare blir man i sin identitet, kanske har jag inte börjat bli äldre än. Jag tycker tvärtom, ju äldre jag blir, desto fler sidor lär jag känna hos mig själv och svårare att hålla reda på allt.
Just nu står jag här och kan inte bestäma mig i en viss fråga, frågan om kulturell prägling. Å ena sidan känner jag mig som en delad person, dels arabisk, dels svensk, å andra sidan tänker jag att jag är en hel person, en individ. För några år sedan var jag helt såld för teorin att alla människor är egna invider och man inte kan tala om termer som ”arabisk” eller ”svensk” osv, eftersom att vi alla sist och slutligen är människor. Men jar har börjat inse att människor visst har en kulturell prägling. Problemet är väl att dessa begrepp är difusa och missbrukas av vissa människor i form av rasistiska uttalanden.
I helgen träffade jag en kille i kön på ett uteställe som påstod att mångkulturen inte fanns, jag ställde mig framför killen och utropade, vill du se på mångkulturen så titta på mig, jag är ett levande bevis på dess existen! Utropade jag och började räkna upp alla mina ursprung på båda händernas fingrar. Han envisades med att man endast kan vara det man är född till, att man bara kan vara en sak, och jag var svensk enligt hans definitioner. Punkt slut. Jag kunde inte ta det, när han kallade mig svensk raderade han ut en stor bit av mig. Jag är blatte vrålade jag i hans ansikte, sedan gick jag min väg.
Men skulle jag möta någon som envist hävdade att ens pappa avgör ens identiet, och kalla mig syrian, då skulle jag vråla att jag är svensk.
Sedan jag började plugga arabiska har den biten av min identitet växt, ja, nästan flippat ut! Jag längtar så till jag hittar hem och landar lite i allt det här, och kan kalla mig Svensk- Libanes -Arab-Syrian-Armenier utan att tveka...
2 kommentarer:
:-) Är det egentligen så viktigt att kunna sätta en etikett på en själv? Jag är fortf av den uppfattningen att man själv bestämmer vad man är. Oavsett vad andra tänker och tycker, är det i slutändan endast du själv som avgör.
Du är just nu på upptäcktsfärd för att lära känna dina rötter, det är helt klart en spännande upplevelse. Men jag tror att när det har lagt sig så kommer du inte att kalla dig det ena eller det andra längre. Du är då en entitet, du är.
Du är så klok Stevieboy, jag är övertygad om att du har rätt. :)
Skicka en kommentar