Nattens sena timmar

Jag behöver ingen sömn,
Nej jag skulle kunna vara vaken hela denna varma sommarnatt,
Bara jag fick vara det med dig.
Du som inte finns,
Du som inte bär något namn,
Men vars läppar jag smakat så många nätter

Jag är en hona på jakt
Jag jagar lystern och äventyrets alla hemligheter,
Jag trånar efter sommarnätter fyllda av liv och bus
Att få träffa någon som tar mig med till havet
Och badar ohämmat med mig under månens sken
Någon som vågar leva med mig,
Som om jag vore motskådespelerskan i en film
I en svensk kärleksfilm
Som inte visas på vanlig bio

Fnitter stiger upp i mig
Leendet klär mitt ansikte medan jag cyklar genom stan
Livet är så skönt,
Låt det bli ännu skönare!

Jag vill att alla vanliga händelser ska ta ett steg åt sidan
Och lämna plats åt det nya.
Det oberäkneliga,
Det spännande
Och livfulla

Natten närmar sig sina sena timmar
Och bara när jag sitter stilla kan tröttheten få tag i mig,
Men fram tills nu har jag cyklat ifrån den,
Kvävt den med mitt unga kvinnoskratt
Och mjukt dansat undan dess grepp
Men nu smyger sig sömnen närman inpå
Och omsluter min livshungriga kropp
För att ge den lite vila,
Innan solen står på himlen igen
Och lovar nya äventyr och mer spänning

Jag gör det jag vill

Jag har haft några riktigt bra dagar. Jag har spenderat mycket tid med familjen, firat midsommar och hängt med syskonen, filmkvällar, shopping, brunch och festande.

Passar en katt och en lägenhet i Malmö just nu. Livet blir ett helt annat när man bor inne i Malmö. Jag måste inte hela tiden planera vilken buss jag ska ta eller när sista bussen går hem. Så skönt att inte tänka på bussar! :D

Nästa vecka blir jag 21. Tiden går ganska så snabbt, men å andra sidan så hinner jag göra mycket. Det bästa är att jag gör saker som jag verkligen vill. Ibland höjer folk på ögonbrynet när jag berättar att jag läser arabiska. Jaha, vad blir man av det då? frågar de skeptiskt. Arab, svarar jag. och det är inte ens ett skämt eller en lögn! Sen jag lärt mig arabiska känner jag mig mycket mer som en rättfärdigad libanes. Förut har det funnits de som ifrågasatt min person, du kan inte arabiska och har aldrig varit i Libanon? Du kan inte kalla dig Libanes!

Egentligen kanske jag själv inte känner mig mer som libanes nu än innan. Bara det att andra ser på mig så! Etnisk och nationell tillhörighet är en mycket märklig men självklar känsla. Jag har känt mig som libanes sen jag var ett barn, jag vet inte om det går att ändra, om man verkligen kan bli "mer" arab för att man lär sig ett språk.

Men det här språket betyder mycket för mig rent personligen och det har varit en självklarthet för mig sedan barnsben att jag ska lära mig det! Det är en av mina stora viljor och jag är redan på god väg.
Det är underbart att göra precis det jag själv vill, precis det som jag tycker är viktigt för mig. Sedan jag började på universitet har mina ambitioner stigit oerhört och mina prestationer med dem. Målet är tydligt: Jag ska leva mitt liv fullt ut! Vem ska fixa det? JAG!!

Problem med min resa

Jag blir livräd för mig själv. För några dagar sedan fick jag veta att det är problem med min plats i Damskus, prisa Gud, nu har det löst sig igen! Men det dygnet som gick då jag trodde att min resa inte skulle bli av var jag så svag.

Mina drömmar och planer gick i kras, och jag såg inga utvägar, såg inga lösningar, utan kände mig bara lurad och orättvist behandlad. Då insåg jag så plötsligt hur skör jag är. Jag vet att större besvikelser skulle kunna drabba mig i mitt liv, jag skulle kunna mista ännu mer betydelsefulla saker. Nu vet jag hur ledsen jag kan bli och vilket oerhört ansvar jag har för min egen lycka.

Min livsåskådning är att man skapar sitt liv, tänker man i negativa banor så är det där man hamnar. Förväntar man sig dåligt är det också oftast det man får. Om man väljer att se det goda i sitt liv kommer man att må bra, om man skapar lösningar på sina problem löser sig saker. Detta stämmer i väldigt många avseende, att det mesta är som man tänker och gör det till. Jag har dock upptäckt det svåraste med just allt det här! Det är ju lätt att se det goda i sitt liv när man är omgiven av mycket gott, det är lätt att ha högt självförtroende när man redan är snygg, det är lätt att förvänta sig det bästa när man ofta möts av godhet. Men om det är tvärtom, att man drabbas av en olycka eller mister något stort, då är det genast mycket svårare.

Det kan verka självklart, men i förr igår, när jag trodde att en av mina största drömmar gått i kras, insåg jag hur lite jag egentligen förlorat i mitt liv. Och jag förstår nu hur mycket gott jag är omgiven av och hur lyckligt lottad jag är som inte miste chansen att uppfylla en av mina stora drömmar!

Tackar de på Lunds universitet som löste problemet, de på Damskus universitet som var välvilliga att ta emot mig som student trots missförstånden och Gud förstås, för att allt löste sig!

Göteborgsvistelsen

Nu har jag tagit mig från Göteborg till huvudstaden! Jag har haft det riktigt bra, tittat på Göteborg och även kört omkring i krokarna och upplevt den vackra västkusten.

Igår var jag på något som kallas Hammarkullekarnevalen, Hammarkullen är en förort i Göteborg och är precis som Rosengård invandrartät. Varje år anordnas där en karneval. Jag gillar idén! Karnevalen bidrar till att människor som i vanliga fall aldrig är i förorten åker dit. Jag och min vän åkte dit, där kryllade av människor, mat, varor, musik och kultur ifrån världens alla håll och kanter. När vi anlände stod gruppen Medina på stora scenen, en orientalisk hiphop grupp som sjunger på både arabiska och svenska. Fett ös var det där och jag blev grymt glad eftersom jag gillar dem.

Nu väntar några dagar här i Stockholm och det ska bli riktigt roligt!

PS. Du från tåget, om du hittat in till min sida, skulle gärna vilja höra eller läsa lite av din musik/sånger. Skicka gärna till carolinefriman@hotmail.com, och lycka till på intagningsprovet!

Här åker jag färja på väg till Lysekil

Jag och min vän på väg till förorten :P

Vackert oväder

Idag var jag ute i regnet, sprang i det, skrattade högt, halkade och skrek glädjerop.
Vi satt på trappan vid kanalen och åt glass, jag och mina flickor. Mina älskade vänner. Då såg vi plötsligt molnen komma och hela himlen blev mörk. Sedan kom blixtrarna. Vi reste oss upp och började gå, sedan kom den ljuvliga och starka blåsten. Den slet i oss tills vi skrek, sedan kastade sig regnet över oss. Stora hårda droppar anföll från sky. Jag skrattade högt och började springa, sträckte ut armarna och fångade dropparna i mina handflator. Jag njöt av att känna hur kläderna snabbt blev blöta och lade sig mot min hud. Så levande, så nöjd, så lycklig.

Lika snabbt blev himlen ljus igen, grågul, blå, lila, röd, vit, skimrande, ljus, klar, spräcklig av skingrande moln , ja mäktig. På ena sidan var himlen ljus och stark, på andra dunkel av de låga molnen som var på flykt.

Sedan satt vi i min kompis soffa och det varma teet värmde våra kroppar. Jag tittade på himlen genom hennes fönster, log åt den, tackade den för dess skönhet. Såg att den kan bära färger som det inte ens finns namn eller ord på. Det är en otroligt sak med livet, att man kan se saker, likaså känna saker som omöjligt kan formuleras i ord. Men även om orden inte räcker till är känslan eller färgen ändå lika tydligt för oss människor. Det är vackert.

Reser imorgon...

En våg av nervositet sköljer genom min kropp och lite illamående tonar upp. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är en positiv nervositet. Det händer så mycket i mitt liv, att jag till och med känner nervositet inför min egen vardag!

Imorgon ska jag till Göteborg för att träffa två vänner, en polare som läste arabiska med mig och en gamal gymnasieklasskompis. Från Göteborg åker jag sedan till Stockholm, där jag ska träffa kusinerna och vara med på min kusins student. Ska bli jätteskoj! =)

Igårnatt promenerade jag och Jenny till Pildamsparken. Vi tittade på en ljusshow som e där om nätterna. Vi sjöng och dansade och pratade om gamla tider. Jag kände mig så fri när jag stod där i parken mitt i natten. Kände mig så trygg i vem jag är när vi pratade om vem vi var förr.

Nu när jag snart ska åka från Sverige har jag börjat inse hur mycket jag tycker om mitt liv här. Malmölivet. Vännerna och familjen, alla mina aktiviteter. Men framför allt, att jag lever mitt liv precis så som jag själv vill. Jag har fått en oerhörd möjlighet, att födas här och vara välställd har gett mig en chans att göra precis det jag vill, utan att behöva tänka på min försörjning eller föda, för det tackar jag Gud.

En bra väg till integation

För några veckor sedan anmälde jag mitt intresse att bli kontaktperson genom Etniska relationer, som är en insats från Malmö kommun som jobbar för att skapa och främja integration. Detta bland annat genom kontaktpersons-verksamhet.

Tanken med kontaktpersons-verksamheten är att en nyanländ invandrare och en svensk (inte nödvändigtvis etniskt svensk, utan någon som bott i sverige länge) ska träffas och vara varandras kontaktpersoner. Tanken är att skapa integration från både håll genom personliga möten. God integration handlar inte om att invandrare ska integreras i det svenska samhället, utan om en integration och möten från båda håll.

Efter några veckors väntan ringde Etniska relationer upp mig och sa att de hittat en passande kontaktperson till mig. Och det hade de verkligen! Jag träffade henne idag, en glad och uttåtriktad tjej precis som jag, i min ålder och från Irak. Det var så himla roligt och vårt utbyte kommer bli mycket givande. Vi pratade både på arabiska (som jag behöver öva) och på svenska (som hon behöver öva). Trots att ingen av oss kan den andras språk till 100% kunde vi ändå prata om vad som helst, och det blev nästan roligare med språksvårigheterna, för det blev så många roliga missförstånd och uttalssvårigheter som bidrog till massa och härliga skratt!

Det här projektet är verkligen guld värt! Personliga möten tror jag är den sanna vägen att uppnå integration och kulturell förståelse.