Jullovet

Ledig men lika trött, om inte tröttare! Imorgon åker kusinerna som varit här över julen hem. Jag kommer att sakna dem, när de hälsar på träffas släkten jättemycket, alla kusiner sitter tillsammans och pratar om allt möjligt. Jag har så mycket gemensamt med dem, så mycket att tala om.






Julen har varit trevlig och bra, men nu är jag helt slut, vi har varit på bowling, Aqva-kul, firat jul, ätit på restaurang, shoppat på stan, firat födelsedagar och varit ute och festat (Vi hamnade på en persisk klubb och hade jätteskoj!) Lite sömn, mycket att göra. Dessutom har jag jobbat, lite klirr i kassan slår inte fel. (På bilderna är jag och och min lillebror George, jag lär honom bowla. Och på andra är en liten bit av det underbart goda libanesiska julbordet)


Jag och min familj



Jag vet inte om det är för att jag är trött och fylld av intryck efter allt firande som mitt humör har varit ganska lågt idag. Trots att jag hittat på massa skoj. Har till och med hittat en jättefin lila magdansdräkt för bara 300 på loppis. Men känner mig slut i huvudet, och framtiden är suddig. Vad händer nästa termin? Vem har jag glömt att träffa som jag inte hunnit träffa under terminens fullbokade gång? Mycket tankar cirkulerar just nu. Mycket handlar om hur man bör leva sitt liv. Jag är i en ålder som påstås vara ett steg från barnlivet till vuxenlivet. Investeringar, framtidssatsningar, jag vet inte allt. Utbildningen löser sig, det vet jag, för jag är studiemotiverad, jag måste bara fixa allt praktiskt. Det är väl snarare andra saker. Jag har pluggat arabiska i ett och ett halv år, lärt mig, kan föra vardagliga samtal utan att vara blyg. Men det är inte fullt ut, jag vill kunna mer. Men vill jag läsa mer på universitet? Det ända som faktiskt håller kvar mig där just nu är mina underbara klasskamrater.

Det har inneburit mycket för mig att kunna arabiska, att kunna gå fram till människor på möllan, loppis, folk man möter och inte minst hemma bland släktingar och tala. Ingen som ifrågasätter mina rötter eller den jag anger mig för att vara. Nu kan jag stå med fötterna på varsen ruta och känna att båda fötterna får plats. Jag har uppnått ett mål, som jag kämpat med sen jag var en liten unge som satt i sandlåda och kallade sig libanes, utan att ens veta namnet på libanons huvudstad.
Då kallades jag wannabe-arab, men egentligen har jag aldrig varit mer wannabe arab än vad jag är nu, nu när jag studerat på en svenskt universitet för att bli det ;-)

Tänkte på en annan sak, att när man funderar på framtiden så tänker man så himla fyrkantigt. Man bör träffa någon som passar med, så att man tillsammans kan bygga upp ett praktiskt och vardagligt fungerande liv. Hur kan jag vara så säker på att det är det praktiska vardagliga jag kommer att prioritera då? Käreleken räcker inte alltid till sägs det. Ett förhållande som grundar sig på välgenomtänkt planering kanske håller längre. Ett förhållande grundat på kärlek och attraktion kanske brister när kärleken och attraktionen gör det? Men livet handlar trots allt om att uppleva sig själv. Kanske är jag fortfarande ung och naiv, förstår inte innebörden av att vara ”vuxen” och ha massa ”vuxen-ansvar”, men jag önskar att jag aldrig kommer sluta prioritera mitt välmående och göra val som kanske lönar sig sen men plågar mig nu. Vad är rätt?

Saras ord: "Jag är starkare än du. Du var stark nog att gå, jag var stark nog och beredd att stanna. Tills döden skiljde oss åt.”

Jag kan göra tusen investeringar, och det gör jag, jag tränar och äter bra mat för att skapa en hälsosam kropp, jag studerar för att bredda mig själv och mina kunskaper, jag försöker röra mig i positiva energifält för att känna positiva känslor och varje dag stärker jag mig själv genom att älska mig och andra människor. Det finns helt enkelt vissa saker jag kan investera i, andra måste jag nog möta där och då, med mod i kroppen.

OBS

Nästa vecka kommer jag byta tbx till min gamla bloggadress: smart-arab.blogspot.com

Magdans-Show!!

Vilken föreställning! Efter en förmiddag full med nervositet slog klockan äntligen tre och shown kunde börja! Och mitt nummer gick jättebra. Det underbara var att all nervositet bara släppte när jag började dansa, för jag insåg att oavsett hur andra ser på det här så har jag själv så himla roligt och jag känner mig riktigt snygg. Jätteroligt att många kunde komma och titta.

Det är något magiskt över magdans, det är så himla vackert, dessa färger och klirrande och den underbara kvinkliga kroppen. Magisk!

Och lovet är äntligen här! Kusinerna från Stockholm är här och det blir massor att göra, imorgon ska vi nog gå och bada tillsammans på Aqva-kul. Och senare i veckan blir det äta på restaurang och laserdoom eller bowling eller nåt annat skoj.

Dagen har varit full av glädje, dansen betyder oerhört mycket för mig, det är lite synd att inte livet är en musikal, då skulle man alltid kunna sjunga och dansa fram på gatan, glittrande och strålande!

Tentorna slut

Äntligen!! Tentorna är inlämnade och snart springer jag iväg till kvällens fest med kursarna. De sista veckorna har varit fullspeckade med plugg! Och nu är det bara en tenta kvar, men den är inte förens i mitteln av januari. Jag förbereder mig för en snygg helg, fest ikväll och imorgon! Då är mins släktningar från Stockholm här så vi ska ha stor släktfest! Och på söndag blir det magdansuppträdande! Massa tillställningar att vara snygg på!

Nästa termin känns långt bort, också eftersom att jag inte vet riktigt vad jag ska göra då. Slutar antagligen arabiskan nu, känns märkligt, har ju gjort det här så länge.

Får se vad som händer =D

Indian Style

Istället för att plugga, som jag verkligen borde, dansar jag och klär mig i fina kläder. Längtar så tills tentorna är avklarade!

Underbara dag!

Ni virrvlar orden upp inom mig, jag sprudlar, skiner. Det underbara med att vara glad är att världen blir så vacker, inget verkar vara av ondo, och till och med grått höstregn behagar en.

Det har varit dansens dag idag. Jag har varit på magdans, och äntligen börjar jag känna mig redo för mitt magdansuppträdande. Åh, jag e så nervös, men ändå måste jag bjuda in er alla! Den 21 dec... Då jäxlar ska jag dansa magdans som aldrig förr ; )

Och jag har dansat hemma hos pappa, med mina lillasyster, vi liksom dansade och spelade teater, vi var karaktärer och uttryckte känslor och dansade ett slags spel, utan att prata med varandra. Vi hade verkligen jätteroligt!

Och jag har klippt mig! Lite kortare är det och jag blev nöjd, det var en mycket noggran frisör! Så vad gick då hela kalaset på? Inget! Det var gratis! ”Du är en mycket vacker kvinna, du behöver inte betala”. Dessutom fick jag en hårmouse! Så alla ni vackra kvinnor som vill klippa er gratis, dra till Möllan! : D

What a day

Missade bussen imorse, blev som paralyserad när den susade förbi mig, förblev stående en stund, trampade runt i snön. En halvtimme till nästa, inte lönt att gå hem igen. Jag har liftat förr, Så varför inte försöka igen? Den här gången var det ingen moped, utan en bil som stannade för mig! Jag behövde inte stå länge, i bilen satt en äldre dam, hon pressenterade sig som Anita och vi pratade om flyktigpolitik hela vägen in till Malmö. ”Du såg så harmlsös ut, så jag vågade plocka upp dig”. Det var dagens goda gärning! Tack Anita!

Jag lyckades komma till skolan i tid och hade en givande föreläsning som sedan följdes av plugg tillsammans med kära kursare på ett fik i Malmö.

På väg från fiket inträffade dagens nästa märkliga händelse. En man/kille kom fram till mig och frågade, vilken planet kommer du ifrån? Jorden om jag inte minns fel svarade jag. Och då började han läsa sin poesi för mig, flera långa stycken på rim. Jag stod förvånad och lyssnade på hans dikt som berättade om kärleken, livet, världar, luft, vänskap, komik och mer därtill. När dikten var slut fortsatte han att prata på rim, han sa att mina ögon hade ett djup. Jag skrattade högt och han följde efter mig samtidigt som han fortsatte sitt snack och sina rim. Han kunde massa språk, till och med arabiska. Är jag en främling för dig frågade han? Jag vet att du är en ängel sa han. När han förföljt mig ända från Nobeltorget till Södervärn förklarade jag för honom att jag inte ville ha honom som något annat än en främlig i mitt liv. Förkrossad stod han kvar när jag hoppade på min buss.

Märkligare människor får man ju leta efter, det tycks krylla av dem! Förra veckan träffade jag något liknande på bussen, han kysste min hand och berättade hur vacker jag var. Var kommer alla dessa märkliga typer ifrån? De får en att skratta iallafall.


.......... Den här snubben hade nog Anita inte plockat upp ;)

Stockholm och studier

Det är sent men först nu har jag kommit hem, slagit mig ned, lagat och ätit vegetarisk lassange och lyssnat lite på musik. Jag kom hem igår efter en bra vistelse i Stockholm. Konferansen med Rädda Barnen var mycket givande, jag träffade andra männniskor ifrån andra loka föreningar runt om i Sverige som jobbade med liknande projek som jag, alla lokalförningar pressenterade sitt arbete. Utöver utbyte av erfarenheter och idéer hade vi föreläsningar om ensamkommande flyktingbarns situation i Sverige. Än så länge har ca 1400 ensamkommande barn sökt asyl i Sverige under år 2008 varav ca 54 % fått bifall. Majoriteten kommer ifrån Irak, Afghanistan och Somalia. (Se mer statistik på http://www.migrationsverket.se/)
Till skillnad från andra asylsöknade är de ensamkommande de som generellt behandlas bäst. Men processen och väntan på uppehållstillstånd är fortfarande i många fall oerhört psykiskit påfrestande och förtryckande för barnen som redan befinner sig i en tämligen utsatt situation.

Uppdaterad och full med ny energi är jag redo att fortsätta mitt jobb på boendet och träffa killarna en gång i veckan och lära dem lite svenska genom läxläsning eller bara att sitta och prata.

Jag passade även på att träffa mina underbara kusiner medans jag var uppe i Stockholm, jag bodde hos dem i två dagar. Se bilder nedan ifrån vår shoppingrunda och fika.

Jag fick tillbaka min hemtenta idag och det hade gått bra, jag fick mycket beröm av min professor och blev till och med kallad för ”en elev med klass”. Men själförtroende som bubblade upp inom mig svalnade snabbt när vi började diskutera nästa delkurs tenta. Följden av att läsa 150 % är att alla tentor krockar. Så många hundra sidor som ska läsas, och minst lika många arabiska glosor som ska pluggas in. Tiden räcker inte till, jag ägnar mer än hälften av min vakna tid åt studier men det hinns ändå inte med. Men trots det har jag väldigt roligt, jag vill verkligen lära mig det här. Speciellt roligt är det med arabiskan, att sitta och plugga med mina kursare eller ha föreläsningar. Jag känner mig positiv inför att lära mig nya saker och förstå hur allt är.

Nu måste jag bara komma på vad jag ska göra nästa termin... Jag är ganska säker på att jag vill börja lärarprogramet nästa höst. Men är så osäker på om jag ska forstätta läsa arabiska, eller om jag ska åka till Mellanöstern, om jag ska flytta hemifrån, om jag ska jobba istället för att plugga. Jag vill så mycket men vet inte hur jag ska få ihop det.

Mår bra iallafall och e glad nu och det är viktigast av allt.

En farlig prinsessa, min dag och ett brott

Här ute i Tygelsjö är himeln ljus om nätterna, särskilt nu när det är fullmåne.
Klockan är mycket, jag är nyss hemkommen och det känns som att det redan börjar ljusna. Dagen har varit fin. Jag är glad att jag fick träffa dig idag, glad för att jag fick se det underbara blå skenet ur dina ögon. Du är så levande nu, låt mig få se dig så här ofta! Vilket liv du väcker i mig, du drar upp alla sköna känslor min kropp minns, jag kan inte sitta still när jag hör dig tala så, som om du läser mina ord. Min vackra och farliga prinsessa!

Jag har studerat riktigt duktigt två dagar i rad, lägger mycket av min energi åt studierna, skönt att ha kommit in i studierutin.

Idag var jag på boendet för de ensamkommande flyktingkillarna och lärde ut lite svenska till nyanläda killar. Och äntligt får jag använda min arabiska konkret! De kurdiska killarna talar arabiska och till min stora glädje delar arabiskan och dari många ord. De afghanska killarna blev glada när jag sa lite ord på afghanska också och de lär mig tala dari och kurdiska och jag lär dem svenska. Det är verkligen jätteroligt!

Idag hade vi arabiska föreläsning, och vi i klassen samtalade i hela två timmar med varandra. Det är underbart att lära sig och jag har börjat läsa arabisk poesi.
Imorgon bär det av till Stockholm för att delta i en temahelg – flykting och integration med Rädda Barnen och träffa mina släktningar. Jag ser fram emot de kommande dagarna.

Jag vet att vi har en osagd överenskommelse att inte höras mer. Och därför borde jag kanske inte publicerat dikten igår, för den är till dig. Och därmed har jag brutit vår tysa överenskommelse. Jag är inte den tysta typen, åh du vet nog, men jag kan inte gömma undan för att glöma. Jag måste åtminstonde få ge orden till dig.

Inseglande: Kärlekens sanning

Jag förstår nu
Åh mitt hjärta dansar över världens alla platser,
mitt hjärta beskådar hela världen
Min kärlek brer ut sig över allt vatten
och dansar sin lugna dans även över de vildaste hav
Jag trodde på honom när han sa att han tänkte lämna mitt liv
Och grät i otaliga timmar
Men hur många gånger har jag förundrats
när han stigit in i mitt rum,
dansat med mig då musik spelats
älskat med mig när min kropp blottat sina begär
Hur många gånger har jag frågat mig själv
Hur färgerna som endast hans aura äger
Kunnat infinna sig i mitt rum utan hans vackra kropps närvaro

Jag förstår nu
Så länge jag älskar
finns allt det jag håller av hos honom i min värld
Jag brister nu, blommar ur min knopp
Och smärtan ilar genom min kropp
Den vackraste smärta jag någonsin känt
Kärlekens oerhörda sanning brer ut sig i mig
Tillkännager sitt värde
Blöter mina kinder med sin våldsamhet
Kärleken berättar sin sanning i mina öron
Förundrar mig
Visar mig var dess rötter växer
Och jag återfinner dess dogm

Kärlekens rötter har sitt fäste i mig
och det är ur dem och kring dem all kärlek finns
I mig
Min kärlek
Jag har misstagit mig och trott att hans dofter, skönhet , färger och mjukhet tillhör honom
Men jag förstår nu
Att Allt det är min kärlek för honom
Allt jag håller av hos honom finns i mig och kommer inifrån mig

Jag kan endast älska inom mina egna kärlekshöljen
Eftersom att min kärlek för honom gror inom mig
speglar den allt jag är kapabel att älska i mig själv
Jag betraktar hela världen ur min själs ögon
Endast det jag känner kan jag se
Jag kan bara förstå människors känslor och egenskaper utifrån min egen själs erfarenhet

Visst har jag hört och läst om kärlekens stora hemlighet förr
Att den kommer inifrån
Men nu inte bara vet jag,
Nu flödar dess sanning genom mitt jags helhet

Jag häpnar över mitt mod
Nu står jag utan like och älskar trots att sorgen grämer genom min kropp
Och jag vet att min kärlek inte ger sig av
Även om han gör det
Därför är jag lycksalig
Därför är jag sorgdränkt

Happy Haloween

Igår spökade jag ut min småbrorsor och vi gick ut på en kort sväng bus eller godis-runda i området. Kvällen fortfatte sedan med fest för min del, jag och mina kursare drog hem till vår utbyteslärare som hade arabiskfest/födelsedagsparty. God mat, bra musik och massa dans. Vi drog sedan vidare till Bodoni, där DJ Cheb Oman spelade orientalisk musik. Riktigt grym kväll med kursare och lärare! : )

"Det finns drömmar som gör oss lyckliga, även om de aldrig någonsin blir sanna. Eftersom det är själva drömmadet som gör oss lyckliga"

Tenta-vecka

Jag förstår inte varför, men när jag har tenta får jag alltid för mig att hitta på massa annat viktigt. Idag spenderade jag en hel timme åt mina växter (observera att de bara är två) Jag duschade dem, och eftersom de är växter som slingrar sig upp för både pinnar och snören lade jag massa tid på att greja med det. Städat och dansat. Tiden bara går, jag sitter och skriver och skriver och ibland undrar jag var det ska leda.
Här ska jag sitta och analysera USAs roll i Irak, vem är jag att göra det? Jag skriver och skriver och vet hela tiden att det kan bli bättre.

Idag tittade jag på en föreläsning av Fredrik Härén från Kunskapens dag på youtube, som jag rekomenderar alla att titta på! Han är karismatiskt, rolig och vänder upp och ned på begreppen kunskap, utveckling, globalisering och mycket mer. http://www.youtube.com/watch?v=yH6-ihF2E48

Jag har gått med i en klubb, vi heter Ashaq Al-lorra Al-arabia (som betyder typ arabiska språkets avgudare) Vi ska träffas en gång i veckan för att få igång vår arabiska. Jag har kommit igång ganska bra, jag tycker att jag pratar och förtår hyfsad arabiska, men jag är långt ifrån nöjd, jag vill kunna mer!

Till Nina

Jag blev så inspirerad av det du berättade för mig Nina, jag skrev den här texten och hoppas jag kan förmedla din känsla, dock med en del ändringar och egna inslag.

Ja, visst verkar det som om ödet fört er samman, eftersom han kommer från andra sidan jordklotet. Helt plötsligt här, naken, intill dig. Med intensiv och mörk blick, och sommarnyanshud. Vild och hungrig, tillsammans är ni skönheten själv, ditt ljusa och sköra möter hans mörka och manliga.

Dock så omöjlig, därför alltid så lockande. Det går inte, aldrig behöver han förklara sig. Omöjlighet är ett faktum. Men ändå ger han allt, älskar som ingen annan. Eldigt och hetsigt. När du åtrår honom som mest, då finns det inga vägar fram. Även om han förkunnar sin kärlek, håller dig ömt och berättar att ingen fått honom att känna så som du gjort, även om hans ord kan jämföras med universums storlek står omöjligheten orubbligt kvar. Kultur.

Han är ingen lögnare. Din kropp vet mycket väl att han rör vid dig av kärlek. För er kärleksscen har nära till naturen. Det känns som en flygtur i det blå, orgasmen är likt en vårknopp som blommar och sträcker sig mot solens varma strålar.
Desperata tårar och smärtsamt bedjande. Du vädjar till honom, åh snälla du, förklara för mig! Förklara varför. Det finns inga svar, det går inte helt enkelt. För att det är så. Och även om han låter dig slå honom i frustation, kan inte ens dina slag få en förklaring ur honom. För det bara är så. Det bara är så, att ni aldrig kan bli ett.

Men det var något stort och oförklarligt över er, och ivern brinner i dina ögon medans du berättar om hur ni möttes. Och dina lemmar blir mjuka och avslappnade när du berättar om hans händer, om hans läppar och hans leende. Själen. Din andra halva. Och tårarna rinner långsamt ned för dina kinder medans du ler. Minns och ler. Sörjer och gråter. För det är precis det han gjort med dig, dragit fram varje sida hos dig, gjort dig oföutsägbar till och med inför dig själv.

Och du kan inte sluta förundras, hur allt verkar så lätt för honom. Du betraktar honom med avund medans han sållar bort sina känslor och fattar kloka beslut. Du undrar hur han utan smärta tycks anpassa sig till konstens alla regler och lämna det omöjliga bakom sig.

Men så en dag har du honom där mellan dina två armar, skör och skakandes. Med tårar rinnandes nedför sitt ansikte. Oblyg tittar har rakt på dig. Erkänner sin kärlek och sin smärta. Du vaggar honom moderligt, hyssar och sjunger tills han somnar hos dig som om han vore ditt barn. Men han sover inte länge, han vaknar alltid lika snabbt igen. Nu vet han att han älskar dig, med renad blick ser han på dig. Farväl säger han ömt. Han kysser dina läppar farväl för att han vet, han vet att det aldrig kommer gå. För att det är så. För att det bara är så.

En dröm

Det är inte långt kvar nu, vi kämpar oss fram över klippornas hala yta. Vi flyr, flyr undan de arga människorna som krigar i fjärran. Han håller sin hand stadigt i min och jag håller barnet i min famn. Äntligen i säkerhet. Vi står vid ett klippblock som väter mot havet, vid den här viken kan ingen se oss. Det brusar och vågorna slår mjukt, havets blåa glans lockar mig så. Snart är vi i vattnet alla tre, genast blir havet ont mot oss, dess strömmar virvlar runt våra fötter och vågorna kastar oss hårt mot de vassa klippsidorna. Jag måste rädda mitt barn, jag kastar det upp mot kanten, och barnet håller sig fast med sina små fingrar.
Vi kommer inte upp. Han blir rasande, slår mig i vattnet, skriker och beskyller mig. Hur kunde du vara så dum undrar han, hur kunde du vara så dum som sa att vi skulle bada. Hans knytnäve träffar mitt ansikte, jag sjunker under ytan, vet att detta är min sista stund.
Men snart hänger jag på klippblocket likt mitt barn, håller mig kramaktigt fast och häver mig upp, drar upp mitt barn som darrar i sin lilla kropp.
Jag spejar ut över havets vatten som slukas av mörker medans solen sjunker, vattnet slår lugnt mot klippkanten igen, en stillhet sprider sig. Jag ser honom ingenstans. Han försökte döda mig. Jag sjunger lugnt för mitt barn, klappar över håret.
Morgonen gryr och jag är ensam, igen. Jag har varit ensam förr, övergiven, kan inte minnas hur eller när, men jag vet. Jag fortsätter själv, gråter tysta tårar, för det är allt som behövs.
Då ser jag honom, han kommer gåendes längst klippgången, han går sakta, är det ångerfulla steg han tar? Han kommer fram till mig, hans omfamning är mjukar än någonsin. Åter här, hos mig. Jag håller honom och gömmer mitt ansikte i hans axel, håll mig, ber jag honom. Min kärlek är gränslös igen.

Vi är på flykt och får inte synas i samlad trupp, för då vet de vem vi är. Vi lämnar barnet i en grotta föreslår han. Jag går motvilligt med på det. Vi hittar ett hotell och tar det billigaste rummet, han kysser mig mjukt och tar med mig till rummets säng. Rummet är dunkelt och utan lakan på madrassen. Jag oroar mig för barnet. Tänk om barnet plötsligt lär sig gå och lämnar grottan? Då är det mitt fel. Jag känner att det är skönt när han tar på mig, men jag kan inte frigöra mig från min oro. Jag förstår att det måste gå fort, jag sätter mig över honom. Äntligen är våra kroppar förenade som ett, jag njuter, men slappnar inte av. Jag tittar på honom. Han har stängda ögon, grimaserar med ansiktet, hans mörka hår är rufsigt. Han är vacker att titta på när han är så där mitt uppe i sin njutning, för han försöker inte göra sig snygg då, han bara är.

Mitt barn är kvar i grottan när vi återvänder, genast är jag lättad. Kysser min älskade.

Plötsligt är dagarna andra, färgerna omkring oss nya, inga berg eller klippor så långt ögonen når. Jag är i en snyggt inredd lägenhet, långt ifrån natur och hav. Han är borta igen, jag vet inte vart. Jag är sårad. Men mitt barn har ett viktigt uppträdande i skolan, och jag ska snart bege mig dit. Jag känner att någon står bakom mig. Lugn musik dansar ur högtalarna, jag vänder mig om och där är han. Vacker, åh så vacker. Han tar mig i sin famn, kysser mig mjukt och vi dansar. Jag är invirad i en ljusblå schal, den fladdrar vackert omkring våra rörelser. Det är vackrare än någonsin, jag håller honom medans min kropp vrider sig i njutningens kramper. Solens strålar vräker in genom fönstret och lägger sig över våra nakna kroppar. Vi ligger intill på sidan, jag ligger med ryggen mot hans bröst, han håller mig mjukt. Runt oss sprakar färger av orange, rött och gult.

Om jag bara kunde få behålla känslan, men snart kastar vi svordomar över varandra. Han är rasande, försäkrar mig om att det är sista gången någonsin. Jag river och skriker, ber honom att gå. Så är han borta igen, utstormandes, skrikandes.

Jag sneglar på klockan, jag har missat mitt barns uppträdande. Jag sjunker ihop på golvet och gråter högt, ber om tröst. Och det är bara han, ingen annan än han som kan trösta. Jag förbarmar min kvinnliga skörhet.

Det var längesedan nu, jo jag vet.
Det finns de som säger att de skriver för sin egen skull, jag säger det ofta. Det är ingen lögn, men de texter jag publicerar här är ju knappast till mig själv, utan till andra.
Det är lätt att utnyttja det. Använda sin blogg för att skriva kryptiska meddelanden, eller säga djupa saker. På en blogg kan man få sagt så mycket utan att kasta det rakt upp i ansiktet på någon, man kan smyga, få det att verka som att det bara är något man skriver, något som kan tolkas lite hur som helst. Ord som kan såra eller värma.

Ett steg är taget och jag är närmare sanningen.
Kärlek är så mycket mer än ett par ord i en blogg.

Det finns lycka som måste ut!
Jag trivs med det jag håller på med, jag har nästan alltid roligt i skolan med mina kursare.
Det är som om polletten har trillat ned, jag förstår det arabiska språket, strukturen bakom, meningen, dess storhet. Att vara arabisk poet måste vara underbart, språket är som en ocean och mer än så!
Och jag börjar äntligen förstå det här underbara språk!

Det är inte lika ofta som axlarna kryper uppåt, jag andas snabbt och skyndar fram och tillbaka.
Jag har börjat stressa ned. Det är en sådan befrielse, dock är den inte total. Men märkbar. Skillnaden.
Det är så mycket annat, hur jag är och vad jag värderar.
Åsikter som en gång var djupt rotade i mig tycks ha tagit sig upp på ytan.
Men för det mesta känns allt som perioder, periodvis under skeden i mitt liv fokuserar jag på olika saker helt enkelt.

Jag har inte vågat skriva, inte vågat klä av mig så här öppet och inte heller haft något behov av det.
Den senaste tiden har bjudit på stor rannsakning av mig själv, och jag tror jag börjar landa sakteligen igen. Skönt…

Astrologen

Hennes ögon letar på himlen, hon söker efter stjärnan han visade henne igår. Tårarna hopar sig i ögonvrån, synen blir suddig och en tår faller ned på Mr Jacksson brev som ligger framför henne, fortfarande säkert förslutet med sigillet. Fönsterkarmen är hård, hon drar upp benen och omfamnar dem. Hon kastar blicken fram och tillbaka över himlen, försöker orientera sig bland planeter och stjärnor. Hon funderar ett tag på att gå upp på takvåningen och titta i kikaren, men överger idén när hon upptäcker små moln som seglar in över nattens himmel.

Hon känner genast igen hans handstil när hon håller brevet i sin hand. På baksidan har han ritat en stjärnkarta och markerat ut stjärnan hon söker. Du vet kanske inte, skriver han, men vi ses aldrig igen. Sök dig alltid till stjärnan jag ritat ut på kartan, låt den vara din spegel och du kommer att se mig igen. Hon läser hans brev och viker ihop det igen. Hon såg honom den morgonen, när han lämnade innan staden vaknade. Han kastade sin långa kappa över axeln och satte hatten på huvudet, gick sedan sin väg i den tysta gryningen. Han visste inte, men hon såg honom genom sin gardin den morgonen, det var sättet han rörde sig som fick henne att förstå att hon aldrig skulle se honom igen. Hon visste att han var borta redan innan hon läste brevet.

Hon lossar sin fläta och tittar ut över gatan där hon tidigare såg honom. Gatan ligger mörk och stilla. Då ser hon ännu ett papper i kuvertet, det är slarvigt skrivet och i ena hörnet finns bläckspill. En adress är nedkrafsad på pappret. Här hittar du din nya lärare, har han skrivit nere i hörnet.

Två dagar senare sitter hon i den nya lärarens arbetsrum och ritar kartor. Sakteligen går himlens ljusblå nyanser mot mörkblått och sedan svart. Hon forstätter rita och skissa. Hennes nya professor tittar i sin kikare. Vackert, säger han kort och sträcker inbjudande ut handen. Hon går fram och tittar i kikaren, vrider på inställningarna och hittar sedan rätt. Hon letar i stjärnan, föreställer sig att Jacksson, ifrån en annan plats tittar på den i samma stund. Vad har du hittat? undrar professorn nyfiket. Hon låter honom titta och han gör noteringar i sina papper.

Inget blir sig någonsin likt. Visst såg hon att stjärnorna än var vackra, men dess sken tycktes trots det svagare. Trots att hennes väntande dagar snart kunde räknas i år, tynade aldrig hennes saknad. Han vände aldrig åter. Men stunderna då de stod på hans takvåning och han pekade utöver den svarta natthimlen glömde hon aldrig. För honom var himlen så mycket mer än vacker, han lärde henne se dess skönhet och mer därtill, han lärde henne att uppleva den. Utan glöden i hans ögon och ivern i hans röst då han berättade världens historier kunde hon inte uppleva stjärnorna som hon gjorde med honom. Han plockade stjärnornas mystik och skönhet med sig, kvar lämnade han tomma skal vars lyser bleknade för vart år.

Det handlar inte om att känna att det inte gör ont, det handlar om att känna det som faktiskt känns.
Så sitter hon här framför mig, ärligare än få, naknare har jag kanske aldrig sett henne.
Livet handlar om att leva säger hon mig. Jag nickar och vet att det hon säger är sanningen.

det gör ont när saker utvecklas, när de sakta bryter sig ur sitt skal och börjar lapa sol.
En dag kanske man upptäcker att man är ett högt träd, fylld av visdom och kärlek.
Hon vågar stanna och vågar se saker
Jag beundrar henne.
Hon påminner mig igen om saker som finns innuti,
om mina kunskaper, om mina känslor och om det som ligger utanför mitt förnuft. Mina känslor.

Om jag inte ser det där, om jag inte stannar och verkligen känner, då står jag där och fokuserar på mina hinder
Jag stirrar mig blind på allt det som verkar omöjligt att ta sig förbi
och till sist har mina hinder förintat mina mål
Men jag tänker så automatiskt; det gör inte ont
Istället för att tänka; det känns bra
Och det är två helt olika saker

Innan Jesus fanns var påsken en högtid då man firade fruktbarhet,
vilken dag att gå och dö på, när alla andra ligger hemma och knullar
Hon skrattar vackert och mitt i allt det här förstår jag så plötsligt Guds komik

Cissi sa: Big bang, det är en massa som plötsligt smäller av och utvidgas, i den växer ett helt universum med planeter fyllda av liv. Sedan när massan har utvidgats så långt det går, dras det plötsligt ihop igen. Sedan börjar det vigdas ännu en gång. Och så fortsätter det i alla evighet, man skulle kunna föreställa sig att det är guds hjärtslag. Vid varje hjärtslag hinner Gud uppleva ett helt universum, lära sig allt det alla varelser upplever, och givetvis har gud därför skapat komik, för att få se allt det roliga.

Hur jag än vrider och vänder på det, vill jag aldrig sluta hungra, jag vill inte vakna upp en dag och upptäcka att jag är mätt, att alla livets frukter har smakats.

Aldrig igen vill jag se att kvinnokroppen blir en slagpåse, att hennes kön blir ett ting att skapa myter om.
För visst är det väl sjukt att jag som kvinna en dag själv behövde inse det ologiska kring myten om kvinnans oskuld. För det stod aldrig i en bok.
Det fanns ingen som berättade för en. Istället matades man med orden, det gör ont att förlora oskulden. Oskulden är en vägg, ja en mur, som sedan slås ned, mannen görs till en ryttare, vars mål är att rida fram med sitt svärd i högsta hugg för att riva ner den vägg som står i hans väg. Sedan kan han stolt titta på blodfläcken på det vita lakanet och veta att han klarade matchen. Hur många män finns det som vet att den röda fläcken på lakanet är blod ifrån ett riktigt sår? Hur kan mammor, systar, lärare och läkare säga till en flicka att smärtan är normal?

För det handlar inte om att känna att det inte gjorde ont, livet handlar inte om att känna att det inte gör ont
Det handlar om att känna att det är skönt
För det är två helt olika saker

Libanon Habibi

Tillbaka i Sverige och jag känner hur humöret hoppar ned ett snäpp. Himmlen är mörk utanför, molnen hopar sig och blöta droppar faller mot marken.
Jag sitter i fönstret och drömmer mig bort, tänker på den blåa himlen och det salta vattnet. Jag saknar Libanon så det skär i mitt bröst. Vad gör jag här?

Tro det eller ej med i Libanon var jag så himla lugn. Jag vet inte varför irritationen så lätt kommer över mig här, jag blir arg på obetydliga saker, vindar som blåser på fel håll, bussar jag missar mm. I Libanon fick jag inga nervösa sammanbrott, jag framstod nog väldigt lugn. Kanske för att allt annat var så galet. Stressig trafik framför allt. Här verkar man ju stressad om man cyklar när det slår om från grönt till rött.

Det är kanske vanligt att inte ligga på topp när man just kommit hem ifrån sin semester. Men Libanon kändes inte bara som en semester. Just nu sitter jag i min lägenhet, det kommer inte ringa på dörren, ingen granne kommer plötsligt få för sig att dricka kaffe hemma hos mig, ingen släkting kommer trilla förbi.
I Libanon älskade jag det sociala livet, här kryper jag in i mitt skal, det är så svårt att bryta de skygga sociala mönsterna som finns i Sverige.

Nästa vecka börjar jobbet. Jag måste tillbaka till Libanon, vem vet, om gud vill åker jag dit i September.

Att gifta sig

Jag fyller tjugo år och sitter och äter en typisk Libanisisk frukost i vår lägenhet. Solen står på utanför, Farmor sitter framför mig och tuggar på en oliv, hon spottar ut kärnan och kastar den ned i askfatet.
Varför har du inte gift dig än frågar hon, du är ju tjugo nu, säger hon och tittar på mig. Jag fnissar inombords. Frågan känns patetisk för mig. Visst är jag halvlibanes och den libanesiska kulturen har till viss del påverkat mitt liv, men gifta sig! NU?
Du börjar bli vuxen. Jag vill studera försöker jag. Studera kan man göra fast man är gift svarar farmor och börjar räkna upp massa fina pojkar i området som skulle kunna passa.
Oskulden. Du ska vara oskuld berättar hon lugnt. Jag nickar.
Heder. Det är ingen lätt ord, och det är inget som jag kan påstå mig förstå.
Under min vistelse i Libanon kände jag ibland att de äldre kvinnorna försökte bygga upp mitt liv kring en enda sak. Giftermålet. Allting man gör kommer i slutänden att avgöra vem man ska gifta sig med, och det avgör ens välfärd, ens status. Man ska studera, inte vara ute själv, inte vara ute när det är mörkt, inte träffar killar ensam eller för mycket, servera kaffe när det kommer gäster och mycket annat. Man ska skaffa sig ett gott rykte, ett gott rykte ger en en god man, en god man ger en ett gott liv. Eller är det så enkelt?

Man kan försöka förklara och tro sig ha rätten att vara förmedlaren, den som berättar hur det ligger till, för att man faktiskt har varit där och sett allt med egna ögon. Men det som oftast förglöms är att alla kvinnor där inte anser giftas-traditionen som dålig. I Vissa fall tycks den nästan inge en trygghet.

Så vad har jag för roll i hela det här spelet? För första gången i hela mitt liv har jag tänkt tanken, övervägt hur min relation med min familj skulle förändras om jag valde en partner som behagade dem.
Det känns märkligt att tänka den tanken, jag, som ju alltid har varit revolutionären i familjen. Men jag tycks inte komma ifårn att jag alltid kommer att ha en sida av min familj som alltid kommer att acceptera mina val så länge jag mår bra av dem, och en sida som antagligen inte kommer göra det.

Just nu står jag här, med en fot på var sida. Jag har aldrig känt mig så libanesisk i hela mitt liv. Den här resan har inte gjort mig hel...men trots det har den helat mig.

Nu åker jag!

Nu ska jag åka snart! Det är bara tre dagar kvar, sen sticker jag till Libanon. Det känns verkligen jättebra, jag behöver komma härifrån och andas ny luft. Det ska bli så spännande!

Sista tentan nu, jag skriver för fullt, det går helt okej tror jag. Den ska in på fredag.

Det sprudlar inom mig, äntligen går saker framåt. Terminen har varit tung, och har många gånger känts som något jag måste genomlida för att komma vidare sen. Nu står jag här, redo att vända blad, redo att stiga in i mitt nya kapitel. Jag försöker att inte bygga för mycket förväntningar på min Libanon-resa. Men jag kan inte låta bli, jag hoppas på att jag efter Libanon kommer veta om jag vill plugga mer arabiska och vad jag ska göra av det sen.

Just nu känns min utbildning instabil, jag vet inte vad det ska bli av allt det här sen, jag kan ju ta kandidatexamen i arabiska, men sen då? Jag får väl ta det som det kommer helt enkelt.
Idag är jag glad! Nu ska jag snart åka och jobba…

Under min Libanonvistelse kommer jag att skriva resedagbok utöver bloggen. Ni är hjärtligt välkomna att följa min resa där. Jag ska försöka ladda upp lite bilder då och då. (Klicka på rubriken: "Nu åker jag" så kommer du till min hemsida på resedagboken)

Hejdå alla här hemma! Vi ses om en månad, jihhooo!!!!!!!
*Slängkyssar

Begravning

Begravning idag, jag grät för att det fanns mycket känslor i kyrkan och för att jag såg mycket vackert i begravningen. Jag kände mig lugn i alla fall, för att jag var omgiven av min närmsta familj, när jag satt där förstod jag hur fin familj vi är.

Psalmen ”Härlig är jorden” är verkligen vacker, den handlar om själarnas glada pilgrimsfärd från jorden. Det är precis så jag tror, döden är en fröjd för själen, då får den sammanslutas med den stora världsliga andliga kroppen. Och här på jorden sörjer vi, allt är i sin rätt. Men det var skönt att kunna sörja för att jag såg det vackra.

På Begravningar når allting sin spets liksom, alla blir så känslosamma, det blir så mycket mer än bara ett avsked av en nära, det blir en enorm möjlighet att komma sin familj närmre. På begravning såg jag vilken stark mamma jag har. Hur mycket hon producerat och givet vår värld, min mamma är verkligen speciell och oerhört stark. Hon är min stora förebild.

Jag tyckte om kyrkan idag, ibland tycker jag att kristendomen känns påträngande och inte överensstämmande med det jag tror. Men idag tyckte jag om det, jag kände mig hemma och när prästen talade om gud och andar kunde jag lugnt andas in det hon sa, och känna att det var en del av mig och min tro.

Världen bad mig skriva en dikt till dig

Tunga och gråa moln slukar himlens skönhet
Solens frånvaro gör luften fuktig och tjock att andas
Så är ditt hjärta likt himlen,
Förmörkad av tunga moln
Men dagen bjuder på insikt om vilka vindar som burit dessa moln till din himmel
Det är tankens verk

Kärleken som inte bara är dagens himmel, vars härskare är solen,
utan också nattens himmel med dess vackra måne
Är inte tankarnas källa

Nej, för Kärleken är bortom det vi människor kallar investeringar och strategi
I dina tankars värld verkar kärleken lättast att dela med någon som svävar i samma sfär som du, med någon som delar dina rötter och liknar dina drömmar
Men dina tankars makt har lett dig på villoväg
Den har bäddat in ditt hjärta med tjocka moln som bestulit din klarsynta förmåga
Låtit dig förblindas och mista den vackra syn den äkta kärleken ger

-----------------------------------------------------------

Jag lärde mig att den kärlek jag inte förmår lämna
Ska göras till min lovsång och önskan
Jag ska känna smärtan med ömhet och gråta mina tårar i tacksamhet
Jag ska vakna tillsammans med solen och prisa Gud för att mitt hjärta än brinner av kärlek, så även om min kärlek inte är besvarad.

”Då kärleken kallar er, följ honom, Fastän hans vägar är svåra och branta. Och när hans vingar omsluter er överlämna er då till honom. Fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.” Khalil Gibran 1923

Hypnos...

Jag tror att min dag blev så bra eftersom att jag startade den på ett mycket bra sätt. Jag var på en Hypnos-session på psykologiinstitutionen på Lunds universitet och deltog i en undersökning om hur man påverkas under hypnos. Det här var verkligen jättehäftigt, jag fick till en början sitta och fokusera på en viss punkt och gavs avslappnande och lugnande sessioner. Jag andades lugnt och efter ett tag började han räkna upp mig, när han räknat till tjugo befann jag i hypnosläge. Jag kände mig fortfarande pigg och vaken, det kändes som att jag hade lika mycket kontroll över mig själv som alltid annars.

Men så bad ledaren mig att sträcka ut mina armar och hålla dem framför mig med handflatorna mot varandra. Jag gjorde som han sade och förde själv mina händer till det läget. Så sade han: Dina händer kommer nu att föras ihop, som om en energi eller magnet drar dem ihop. Och då! Mina händer började röra sig mot varandra. Det kändes så märkligt att vara totalt medveten men ändå så bortom min egen kropp. Jag styrde inte själv mina händer!! På det sättet fortsatte sessionen, han styrde min kropp och jag var medveten med ändå inte alls. Även om jag försökte bryta in och ändra mina rörelser var det inte fysiskt möjligt.

Det som var mest spännande var när jag fick befinna mig i fri hypnos (utan att hypnos-ledaren berättar vad jag ska tänka på eller göra) under två/tre minuter. Plötsligt blev jag fnittrig och busig, kände hur en enorm lust bredde ut sig i min kropp. Jag fnittrade högt och blev kramsugen, jag kunde inte styra min plötsliga lust. Jag fick ett djupt lyckorus, ville älska och leka. Efteråt fick jag veta att sexuella upplevelser under hypnos är vanligt.

Om ni någon gång får möjlighet att prova på hypnos så gör det! Det var roligt, jag kunde plötsligt se världen i andra former och färger, det var vackert och en mycket positiv upplevelse. När ledaren styrde min kropp skrattade jag, för det var helt underbart att kroppen rörde sig, utan att jag gjorde manövern. Fast det kändes lite obehagligt också.

Det positiva ifrån hypnosen satt i hela dagen och gav mig massa energi till att studera. Idag var jag och Jenny och hämtade våra biljetter till Libanon, läget börjar lugna ner sig där nere, så jag hoppas verkligen min resa kan bli av ändå! De krigar i alla fall inte just nu.

Allt löser sig nog till sist! Jag mår bättre, var mycket ledsen innan, men som tur är varar inte mina depperioder allt för länge!

Krig i Libanon

Nu faller bomberna…

Jag har gråtit idag, flera gånger, Min Libanonresa har varit den enda fasta planerade sak i min framtid, och nu är den antagligen också borta!! Det var ju nu i sommar, som jag äntligen skulle få en chans att hitta mina rötter och uppleva allt det där som vissa säger är min arabiska sida. ”Du dansar så bra, du har de i blodet” säger de. Det var det där jag hade tänkt undersöka, allt det där som sägs finnas i mitt blod, det som gör mig till Libanes, trots att jag bott här i hela mitt liv.
Och jag är otålig, jag orkar inte vänta till nästa sommar! Mitt liv är inte så just nu, det är NU jag vill göra det här, det är NU det spelar roll. Mitt liv svänger mycket just nu, jag genomgår någon slags speedad utveckling, där saker spelar roll under en kort period, och sedan får en fast betydelse. Jag vill lära känna Libanon nu, inte sen! För det är nu det är viktigt.

Men vågar jag ta risken då? Visst är det dumdristigt att åka till ett land där det är krig, men om jag inte åker, så kommer jag att vara totalt stillastående, jag kommer inte att komma någonstans med mig själv, det här var nästan steg, nästa kapitel i mitt livsmanus. Bokens innehåll tappar liksom sin mening.

Så nu har Libanon två och en halv vecka på sig att skaffa en President (som de har varit utan i flera månader), få staten och oppositionsrörelsen att komma överens och sluta kriga, om Libanon lyckas med det, då kommer jag att åka. Men vad e sannolikheten?

Jag hatar bråken och jag hatar vapnen, Nu brinner mitt Libanon, det Libanon som jag inte ens hunnit lära känna! Jag tycker inte om att inte förstå någonting! Även om jag ägnat oräkneliga timmar åt att läsa om Libanons historia, så blir jag inte klok på vad konflikten handlar om, tvärtom! Ju mer jag läser, desto större blir konflikten, och desto mindre förstår jag. Så vad ska jag göra tycker ni? Visst är det dumt att åka, men jag hör hur Libanon kallar på mig, jag måste dit…

Bättre nu

Nu har jag varit nere och trampat i lera på botten ett slag, jag har krigat och gråtit och suttit fast. Även om jag många gånger inbillar mig att allt det här en kamp, att det är en kamp mellan honom och mig, där en förlorar och den andra vinner, så vet jag att det inte är sant.

Det är skönt när han säger det till mig, det är ingen kamp min vän, då ser jag så plötsligt att det är mig själv som jag står och kastar sten på.

Det finns en skillnad berättade en vän för mig. En skillnad mellan svenska tjejer och mellanöstern tjejer, och den är att svenska tjejer smutskastar sig framför dem de älskar. Hon berättar att svenska tjejer krälar efter killar och gråter ut sin kärlek samtidigt som killen spottar på tjejen. Tjejer från mellanöstern däremot, ber killen kyssa hennes fötter, även om kärleken river i hennes bröst, så håller hon i alla fall sin heder i behåll, hon sårar aldrig sin respekt för andras ögon. Kanske gråter hon i sin ensamhet, men aldrig framför honom.

Men jag är trött på det där, jag vill vara sann, gärna mot hela världen. Och idag sa han något som fick mig att förstå att han är så djup och fin som jag sett honom så ofta: förloraren är den som inte kan älska, inte tvärtom.

Jag känner mig piggare, jag har varit ute i solen i flera dagar och fått färg. Solen gör en pigg.
Jag är glad och känner äntligen tacksamhet igen!

Här kan på bloggen kan man kasta ut hela sitt liv, jag vet aldrig vem som läser, och även om jag tänkte det i början, håller jag inte alltid bloggen på en ytlig nivå. Just nu är det svårt, för jag känner mig djup och känslomässig och jag skäms inte en sekund för någonting som finns inom mig, ni kan få komma och titta allihop! Här är jag, min själ.

Jag är glad att jag älskar, glad att jag kan älska gränslöst trots att min kärlek gör mig ont. Smärta är ju inte farligt egentligen, men jag vet inte om jag är dumdristig ibland, eller om jag bara försöker leva i nuet.

Men det är nog stor skillnad på att smutskasta sig själv och att faktiskt älska någon öppet, trots kärlekens omöjlighet.

Jag är glad idag i alla fall, och det är huvudsaken! Det är mina vänner som gjort mig så glad, jag kan spegla mig i dem, det är skönt, jag har träffat lite vänner som jag inte sett på ett tag, jag var i kyrkan med en av dem och pratade om massa bra, efter det var jag så lugn!

Jag ser verkligen fram emot min Libanon-resa nu!! Det är så snart, om tre veckor. Hihi…

Kärleks-tanketrassel

Det är för sent nu, även om jag fortfarande kan förnimma din precisa doft finns det ingen återvändo, alla vägar är avspärrade. För nu, nu när jag fallit i din famn igen trots mina löften, står ingen på min sida längre. Ingen ser det jag ser. Det handlar om universum förklarar jag, det är energier och viljor, vi fördes ihop och jag känner mig inte färdig. Den inre rösten, den som vet, den säger att det är vansinne, förräderi mot naturens krafter att inte låta våra kroppar vara tillsammans.
Men alla runt om väljer att blunda för det, de ser inte de delar av universums lagar. Nej, säger alla i min närvaro och avvisar honom bestämt. ”Han får dig att krypa i lera” berättar de förbannat. ”Han älskar dig inte, du som är så vacker, du som ju förtjänar att älskas!” De har rätt, men vägspärrarna de byggt skrämmer mig, är främmande för mig. För nu är det bara jag, enbart jag som tycks se det som finns mellan oss, inte ens du, nej inte ens du.

Även om de inte menar att vara hårda mot mig känner jag mig dum, jag är den som står och tar emot slagen, jag, bara jag bär ansvaret för mina handlingar, och tyvärr blandas ansvar lätt ihop med skuld.

Men det borde räcka nu, för egentligen finns det bara en enda jag vill vara med just nu. Och även om denna enda alltid är så nära, även om jag lever i hennes kropp varje dag, så är det ändå svårt att hitta ibland. Jag kryper gärna lite extra långt in i mig själv när allt tränger på, då vill jag vara ensam och vila i min djupaste vrå. ´Det tar ett tag innan jag ser sanningen, det tar alltid ett tag att återhämta sig. Och det är dags att börja leva efter mina egna principer, mina övertygelser och egen vetskap: Kärleken är ingen kamp som kräver krig, kärlek är frid.

Valborgsmässoafton och Jesus uppenbarelse

Idag har jag varit ute och demonstrerat i regnet, men det gick bra ändå. Jag gick med Klimax-gänget, som kämpar för klimatet och en bilfri innerstad. De var verkligen duktiga på att komponerar ihop egna slagord och sånger.

Igår var det Valborg, jag och Jenny invigde våren med att ta årets första dopp, vi doppade oss i havets kalla vatten och låg sedan nakna på brygga och tittade på den stora himlen.
Sedan grillade vi i parken med lite polare, vi hade riktigt skoj. När vi satt och grillade hände det plötslig, ”Titta, JESUS!!!” utropade jag och pekade mot grillen. Där! På vår aborgin-bit hade en Jesusgestalt bränt fast. Kanske tror ni att jag e paranoid, men nej, inte alls! Alla andra såg honom också, ansikte med hår, skägg och kropp. Vi skrattade och skojade om vår uppenbarelse, alla var glad åt att ha sett Jesus mitt under kristihimmelfärd. (Senare slog jag upp i en ”tecken i ditt liv-bok” vad Jesus uppenbarelser betyder, enligt boken handlar det om en stark Guds kraft inombords och kontakt med andlighet eller att man försakar sig själv för andras skull)
Vi lekte lite lekar ihop på gräsmattan och sedan kilade vi iväg till pildamsparken och tittade på brasan. Det var en toppenkväll med mycket skratt och avslappnad miljö.

Men även om jag hade en jättefin dag igår känner jag mig redan trött och nere. Jag försökte sätta mig med några artiklar jag ska ha läst tills på måndag, men det slutade med att jag kastade en bok genom rummet och låg på sägen och var arg och ledsen på samma gång. Jag förstod ingenting aav vad jag läste, och jag var irriterad.
Jag orkar inte möta mig själv, jag tänker att inom en snar framtid kommer jag att ha landat, flyttat hemifrån och mitt liv kommer att kännas mindre stökigt. Men jag vill inte leva så heller, i väntan. Jag vill uppleva det jag gör och det jag känner, även om det är ilska eller stök! Men mest av allt vill jag bara ta det lugnt och vara den jag är. Men den stress jag låter påverka mig skadar.

Lite piggare nu i alla fall, ikväll ska jag vara hemma och ta det lugnt, det blir skönt!

Föresten så kom jag på att jag kan bli rik på min Jesus-aborgin, synd att jag inte vet hur man lägger upp foton här på bloggen, för annars skulle ni få se bildbevis (berätta gärna hur man gör). JDet var ju någon som sålde en pannkaka med en Maria-gestalt för flera tusen i USA, haha.

Farväl

Redan när jag vaknade kände jag det. Jag ville inte stiga upp, inte mer nu, bäst att ligga kvar så jag slipper höra på, slipper vara med.
Jag har egentligen aldrig varit rädd för döden, aldrig varit osäker på vad som händer. Det är inget ondskefullt över det egentligen, det är väl mest det att han var så ensam.
Det skrämmer mig i alla fall, för jag tänker på alla människor som jag älskar så starkt, när jag stod och väntade på bussen igår för att åka och träffa en av mina bästa vänner, insåg plötsligt hur mycket jag måste ta vara på varje sekund med henne. Hur många finns det i vår värld som missar att uppleva tacksamhet över livet, över kärleken?
Jag märker ibland hur livet kan göra mig glad, när jag ser en stark färg på en växt ute i naturen kan jag fyllas av en sådan glädje. Det är så det ska vara…

Älskade mamma, som om du inte redan har nog att bära.

Man är så rädd för att falla, släppa på vardagen och få syn på något som ligger under ytan, något som ligger bortom ens rutiner, därför kör man på, i samma bana, i samma takt, livet igenom. Jag önskar att jag inte ska fastna så. Men även om jag vet massa kloka saker, även om jag vet att kärleken helar mig, kan jag inte alltid leva efter min egen vetskap.

Min dag - Libanonresa, Språkcafé och Afghansk Film

Dagen har varit bra, det började med att jag, pappa och Jenny flängde runt på lite olika resebyråer och jämförde biljettpriserna till Libanon. Tills sist hittade vi rätt, pappa kände snubben som ägde stället, han välkomnade oss och frågade om vi ville ha kaffe. Vi satt på varsin stol framför disken, han satt bakom, knapprade emellanåt stolt på datorn han hade framför sig, tog en klunk kaffe och drog in lite rök ifrån sin gigantiska Cigarr. Så ni vill till Libanon sa han och granskade oss genom de gulfärgade glasögonglasen.
Jag och Jenny nickade. Pappa och resebyråmannen samtalade länge, jag och Jenny spetsade öronen för att hänga med i samtalet, eller bara uppfatta lite nya arabiska ord. Jag förstod förvånansvärt mycket av deras konversation. Imorgon ska vi återvända till resebyrån och betala våra biljetter, då är resan färdig, tänk att det verkligen blir av! Jag längtar verkligen. Jag, Jenny och Nana (Farmor) kommer att åka. Det är en ganska rolig kombination faktiskt, att jag, min bästa vän och farmor ska till Libanon ihop. Tre stackar viljor. Spännande lär det bli i alla fall.

Efter lite studier och matintag begav jag mig till Lund, eftersom det är torsdag var det språkcafé. Universitetets cafeteria förvandlas till ett språkcafé, varje språkinstitution får ett bord på caféet, vid det bordet förs sedan alla samtal på bordets språk. Man kan välja, det arabiska bordet, det kinesiska, det svenska, det engelska, det italienska, ja vad man vill (nästan)! Jag valde det arabiska, jag och Jenny slog oss ned och pratade arabiska (så gott vi kunde) i en timme.
Vi skyndade därifrån, sprang genom lund mot tågstation och hann med ett tåg så att vi var i Malmö precis i tid. Klockan var kvart i sju, så vi knallade iväg till biografen spegeln på stortorget i Malmö. Just nu pågår en kvinnofilmfestival (IFEMA- international female film festival Malmö). Det gick en film om Afghanistan som vi båda tyckte verkade lockande. Vi skyndade in och fick de sämsta plasterna i hela salongen, men det skulle vi snart glömma.
Efter filmen var vi som stumma, alldeles tömda på något sätt. Det var underbar, bra gjord trots amatörskådespelare. Men fruktansvärd. Den handlade om terroristernas bombattentat mot den stora Buddhastatyn i Bamyan i Afghanistan 2001 och konsekvenserna hos lokalbefolkningen. Huvudrollen var en liten flicka, hon var i sju års åldern och hade ansvar som en 15 åring, lagade mat, passade sin lillasyster, de bodde i en liten grotta i bergen. Hennes stora dröm var att börja i skolan, hon gjorde allt för att få tag på en skrivbok, hon slet genom hela filmen för att få tag på pengar till en skrivbok och för att hitta vägen till skolan. Hon blev stoppad av ett gäng pojkar som lekte terrorister, hon blev tillfångatagen av dem för att hon inte hade rätt klädsel. Barnens lek var så verklig och gjorde mig så ont. Flickans kamp om att gå i skolan var så stark och förhållandena var så hemska. (Filmen heter: Buddha Collapsed out of shame/Buda as sharm foru rikht)
Jag och Jenny tog en promenad efter filmen, vi var båda ganska skakade. Innan filmen hade vi varit totalt speedade, sprungit genom både Lund och Malmö och skrattat högt och skrikit: Vi ska till Libanon!
Vi beslöt oss för att åka hem och hoppa över fika på grund av ekonomiska skäl (och djävulska busstider).
Jag är trött, men väldigt upprymd av min dag, även gårdagen var bra, igår mediterade jag ordentligt för första gången på länge, jag kom igenom en vägg jag känt stått uppe ett tag, det var skönt och jag grät när väggen föll, det var som att jag helt plötsligt kunde nå in igen. Hej Caroline sade jag till Mig själv.
Jag är även väldigt betagen av en bok jag håller på att läsa just nu, det är absolut flummig, men bra, handlar om energier, rymdvarelser, själen, intelligens och liv, kristaller, Atlantis och delfiner, som sagt, mycket flummigt, men det öppnar upp saker i mig. (Gåvan ifrån stjärnorna heter den av Lennart Lidfors)

Nog med recensioner. Dagen har varit bra, jag mår fint och ska nog sova lite nu.

Al-intidhar (Väntan)

Nu står jag här alldeles stilla och runt omkring mig springer alla förbi
Alla lever sina liv, jag vet precis vart du bor men jag ser dig aldrig
Jag vet aldrig vad du gör
Men jag kan inte låta bli att tjuvtitta åt ditt håll
Jag försöker följa med men den här tiden som är just nu
Det går både fort och långsam
Jag är just nu mjuk och formbar
Ständigt ät jag på jakt i mig själv, letar och möblerar
Det är så man bygger sig själv, och just nu är allt mer upp och ner än vid pubertetens värsta topp. Jag fattas inget, nej inte egentligen.
Men det är mycket som väntar och jag kan liksom se hur en rad händelser ligger framför mig, de bara ligger där och väntar och riktigt gror. Det är som att jag redan vet att allt det här som väntar mig de närmaste åren kommer ge mig så mycket erfarenhet, och förhoppningsvis trygghet. Studier, jobb, resan till Libanon, flytta hemifrån, ja en massa saker!

Man ska inte vara för kräsen sägs det.
Jag vill träffa någon befinner sig i samma svär som jag, någon med liknande karma.
Är det för mycket begärt?
Bästa vännen: ”Jag vet vad du behöver Carro, Du behöver träffa en halvarab som är vänster och som skriver poesi!”
Haha, så sant, jag skulle inte tacka nej till kärleksdikter skrivna på arabiska.

Jag talar aldrig med henne men jag önskar att hon visste;
Att vårt liv är en oersättlighet

Trötter...

Jaha, nu ska arabfiket på södervärn där jag och mina kursare brukar plugga arabiska stänga!
Och en kursare hoppar av plugget. (inte på grund av det alltså)
det är så tradigt när folk man har trivts med i sin omgivning byter väg.
Fiket var underbart, för nu under den senaste månaden har vi arabiska studenter haft små språkutbyten med arabgubbarna på fiket. Gubbarna tar med sina SFI (Svenska för invandrare)- Uppgifter och läxor, vi hjälper dem med svenskan och de hjälper oss med arabiskan.
Det är härligt att softa på Möllan och utbyta språkkunskaper. Det hade kunnat blir ett bra integrationsprojekt! Fiket borde sponsras av Malmö stad!

Våren trippar på tå bakom molnen, tittar fram ibland.
Jag stormtrivs med att gå ute i solen med bra musik i öronen.

Det känns som att mycket är upp och ned, jag längtar verkligen efter sommaren, efter min Libanon resa.
De senaste dagarna har jag känt mig lite nere. Jobbiga minnen ifrån förr tränger sig på.
Kroppen reagerar och jag har ont, igen...

Så jag är åter en fågelunge fast i mitt eget bo, men jag vet inte om jag orkar mycket mer än så just nu. Jag väntar på att saker ska ordna upp sig själv.
Min gamla kurator sa en sak till mig; när det är ens eget liv som är upp och ned är det lättare att ta, för någonstans vet man att man själv bär det yttersta ansvaret att ändra på det, men när andras liv är upp och ned är man den som tittar på , och ibland kan det vara jobbigare.
Antingen kan man fly, eller försöka bära och rädda upp.
Jag kan inte låta bli att längta bort...

Pluggis

Himlen var klarblå länge ikväll, dess ljus smög sig igenom min tunna gardin.
Jag det är verkligen sant, att det är ljust ända fram till åtta på kvällen.
Jag missar kvällen lite, glömmer klockan när det är så ljust.

Nu har jag studiepaus, sitter i köket, dricker det goda teet jag fick av min vän i julklapp. Äter färsk och torkad frukt och nötter. Har flera hundra (känns det som) glosor att lära mig tills på fred. Får se hur det går med det.
Igår mediterade jag kring det där med att prestera, och kom ganska fort fram till att mitt liv inte handlar om prestation.
Jovisst är det lätt att säga så, ”mitt liv handlar inte om prestation”. Men jag menar det! Att jag kanske inte alltid lever efter den principen är en annan femma. Som nu när jag har tenta, då drabbas jag lätt av prestationsångest.

Nu börjar jag få lite ordning på hur sommaren och hösten/närmsta framtiden ska planeras. Till sommaren ska jag till Libanon. Äntligen ska det bli av. Antagligen åker jag själv, utan familjen, men en vän kanske följer med. Sen fortsätter jag med arabiska studierna i höst, och förhoppningsvis åker jag iväg nästa vår, och studerar vid ett arabiskt universitet i ett halvår.
Får se hur det blir…

Annars knallar det ju på bra här skulle jag vilja påstå!
Samtal med vänner hjälper mig att se klart, hjälper mig förstå att mitt liv inte handlar om prestation! Utan om att leva.

Åhh nu måste jag plugga, vet inte om jag känner mig så himla levande när jag pluggar, ibland, när jag verkligen upplever att jag lär mig saker. Jag ska försöka komma igång ordentligt nu, känner motivationen! YEY!

Vårens visdom

Du har vunnit över mig nu,
I det som aldrig skulle bli en kamp
Jag är hon som trånar
Och dina rörelser är min härskare

Det är dags nu
Jag vill minnas att jag lapade ditt solljus
Jag vill minnas att mina växter smakade likt dig eftersom att din sol var dess livmoder
Men även om du var min föda var du aldrig min härskare
Det är dags nu, att minnas dig som den du verkligen var

Här är jag
Blev medveten idag när jag satt i min väns kök och drack kaffe
Det här är allt jag har
Det är mitt ansvar nu
Våren står i blom utanför hennes fönster
Och där sitter hon och speglar min längtan
Det är mitt ansvar nu, att vara allt det jag är

Jag släpper din hand nu
Och lovar att vattna de växter ditt solljus gödde
Det som endast var små frön i den kalla jorden när jag mötte dig ska jag göra till en skog

Det är ingen kamp mer
Och det är så skönt

Tankar ifrån Stockholm

Jag promenerade ifrån centralen till Slussen, tänkte att en promenad ju inte kunde slå fel. Kallt var det, men det var skönt att inte känna någon, att fråga om vägen, och att vara på egen hand. Det är skönt att vara i Stockholm, jag var här mycket förra våren och har många fina minnen ifrån det.

Jag bor hemma hos släkten och märker att jag är van vid mycket utrymme. Hemma är jag ganska fri, även om jag delar hus med 5-6 andra personer har jag väldigt mycket egentid och är väldigt fri, får komma och gå hur jag vill, spela musik nästan alltid, ha vänner på besök mm.
Men det är skönt att ha lite tid med släkten och prata om vår familj, gamla minnen och det som är nu. Det är kul att se hur jag är lik mina kusiner och hur jag är olik dem. Vi har pratat mycket om kultur, om kärlek över kulturgränser, och vad vi tror att vår familj accepterar och inte.

Allt för ofta känns det som att jag står i mitteln av ett krig, jag vill inte vara med. Ibland blir jag så trött på det att jag gråter. Nu när jag läser arabiska och mellanöstern kunskap känns det som att jag gräver i min historia, jag läser om hur assyrierna, religionen och massakrer, jag läser om konflikterna mellan shia och sunni muslimer, mellan kristna och muslimer, mellan olika kristna grupper, kurderna, perserna och flertalet minoriteter.
Jag tänker på vilken position min familj har, i vilken massaker min gammel-farmor mördades i. När jag läser den här historien förstår jag att den är en del av mig, att krigen och hatet är det jag fått höra igenom hela min uppväxt. Jag är trött på att bråka. Och det känns märkligt att ha en oerhörd längtan till ett land jag inte känner, det känns märkligt att veta att jag inte hör dit, på ett sätt, men på ett annat. Jag önskar i alla fall att jag slapp delta i konflikterna.
Det kanske skulle vara lättare om jag inte var så bestämd, men jag är minst lika bestämd som min far.

Jag har haft en intensiv period, och trodde att det skulle bli lugnare i och med att jag reste bort. Tvärtom, så har jag tänkt mer här än vad jag gjorde hemma. Det är så mycket som går runt i huvudet på mig. Jag tänkte på allt det där när jag promenerade genom gamla stan, andades den kalla Stockholmsluften och tänkte på vem jag är, funderade på om jag tagit ett felsteg, och håller på att mista något vackert.

Saknar mitt tjejgäng, vill hålla om dem och prata djupt med dem, vara skör och bli omhållen, vara glad och dela skratt. Vill ha mer tid att hitta på saker, men oftast finns det bara tid för vardag och vanligt görande.

Glad påsk Alla!

Det gamla vanliga...

Tentapluggande för fullt här! Världen stannar liksom upp lite, och veckan blir som en lång väntan, jag önskar att tiden ska gå fort, så att hemtentan kan vara klar.

Mycket tankar nu.
Min kropp mår bra, jag känner mig pigg och snygg.
Ibland förundras jag över hur jag inte kan styra den, hur min kropp ibland är helt okontaktbar och på egen väg och andra gånger så samstyrig, som ett med mig.

Det smakar honung säger han och smakar med hela kroppen
Det är fint

Just nu orkar jag inte riktigt tänka eller känna. Det mesta fungerar och jag vill att det ska förbli så, jag orkar inte stanna och se, nu när bollen satts i så bra rullning.
Men jag önskar i alla fall att jag hade mer tid för hela min familj.

...Nej dags att sova nu
Natti

Hemmadag

Den senaste tiden har jag varit ganska produktiv, studerat och tränat bra. Igår fick jag ont i magen igen och jag har fortfarande ont, så himla tråkigt.
Idag har jag bara varit hemma, och det är lustigt, för den senaste tiden har jag inte känt för att göra så mycket! Jag har inte lust att hänga med vänner eller göra roliga saker, jag vill plugga, träna, äta, sova och vara hemma. Det är kanske inte fel, men det är ovant.

Men dagen har varit skön, jag har dansat frigörandedans, skrivit, lyssnat på musik och läst poesi.

"Jag satt ensam i mitt bo och väntade på att mamma skulle komma tillbaka med maten när Du flaxade förbi
Varför flyger du inte? Frågade du mig
Men jag svarade dig inte
Men du kom åter varje dag, satte dig på en gren intill mitt bo
Du är en fågel sa du – vi kan flyga redan när vi föds, vi är skapta för det, du behöver inte lära dig hur– du kan det redan.
Med dig tog jag mina första flygtag
Med dig föll jag till marken då vingarna inte bar
Och varje gång hjälpte du mig upp i luften igen
Flyger vi? Frågade du, känner du att vi flyger?
Ja, vi flyger, vi flyger! utropade jag"

Goodbye to the Island
Av Bonnie Tyler:

Goodbye to the island
Hello to the rain
It's gone like a dream in the night
And it won't be back again

Goodbye to the island
Where our bodies touched
Goodbye to a little bit of heaven
And I miss you so much

Fika i malmö

Det var tidigt en morgon och jag hade inte kommit igång med studierna än, men jag satt i alla fall på fiket där jag och mina kursare brukar ses. Caféägaren stod och fixade med mackorna bakom disken och vi satt framför våra nyligen uppslagna böcker.

- Vi Zigenare är väldigt fattiga nu för tiden, sa en man som satt två bord bort och jag kunde inte låta blir att börja lyssna

- Ja det är tråkigt, svarade den arabiske mannen med hög röst som satt mittemot honom, Men Malmö är väldigt billigt, det är tur i alla fall

- Ja, Malmö mycke billig, men Stockholm är väldigt dyrt

- Ja, uff! Utropade araben med sin djupa och rasliga röst, Stockholm är väldigt dyr!

- Östersund är också dyr, jag bodde där för tio år sen och då kostade tomater 50 kr per kilot sa den zigenska mannen och suckade

- Femtio kronor? Frågade den arabiska mannen och skakade uppgivet på huvudet

- Har du barn? Frågade den zigenska mannen efter en stunds tystand och strök handen osäkert genom sitt tjocka mörka hår.

- Ja, ja har barn, bara flickor allihop, har du barn? Frågade den arabiska mannen tillbaka

- Ja, jag har söner, tre styck, är dina dottrar gift?

- Nej, de är inte gifta, In sa Allah

- Hur mycket kostar? Vill du gifta din dottrar med min son? Frågade den zigenska mannen och log försiktigt

- Nej, nej! Jag vill inte sälja, utropade den arabiska mannen!

De fortsatte samtal, den arabiska mannen berättade att han fikar på det här fiket varje morgon runt halv nio och att den zigenska mannen var välkommen att fika med honom när han ville.

Jag vände blicken åter ner i min bok och studera de arabiska bokstäverna. Caféägaren kom förbi med teet och frågade om det gick bra, han läste några meningar högt med perfekt arabiskt uttal, gjorde tummen upp och försvann sen tillbaka in i köket.

Malmö den 22 februari 2008

Gnäll

Sommarjobb, hösten, resa, fixa och dona
Och mitt i allt detta har jag inte lust att stanna, jag vill röra mig nu
Är trött på det som jag trott mig älska mest av allt
Och jag försöker be tackbön varje kväll, tack käre gud för allt det här
Men det är ju inte skoj
Man är ju förbannat korkad när alla ens drömmar uppfylls och så är det inte kul!
Jävla bortskämd måste jag säga att jag är

Helt enkelt: Jag har massa kärlek och välstånd, men jag vill resa bort!
eller så är jag bara trött, och inbillar mig att eftersom att kraften inte finns här, kanske den finns någon annanstans!

men det är en segstartad termin måste jag säga.
Snart första tentan och snart sätter projektet genom Rädda barnen igång, jag ska vara samtalsledarare för en tjejgrupp med niondeklassare. Vi ska träffas och prata om allt mellan himmel och jord med grundämnet heder, hitta på roliga saker och så. Det ser jag verkligen fram emot.

Det händer roliga saker, det gör det, men, jag vet inte, jag upplever det inte fullt ut.
Jag trivs i min klass i alla fall, och har nästan alltid kul när jag är på föreläsningar.
Jag måste rycka upp mig asså, måste få ordning på allt som ska ske.
Men jag orkar inte med alla dessa tusen ansökningar, jobb och studier. När fy va ansträngande.
Åh det är så underbart att gnälla!
Jag känner hur egot riktigt gottar sig i mitt gnäll.

Men det är ju faktiskt inte så många ansökningar, men det är så skönt att gnälla.
Det är så skönt…

Tråkig dag...Men sommar snart

Usch ja, nä men liksom inget har varit roligt. Allt har vara varit vanligt och tråkigt. Och nu tänker jag åka härifrån snart, det är bara i några dagar men det är något i alla fall. Ska till Stockholm och hälsa på vänner och familj. Åker mitt i tentaveckan, får se hur det går med det, haha!

Jag längtar efter mamma, skulle vara skönt om hon sjöng de gamla barnsångerna för mig; Hej sa Petronella, jag blir lugn vid bara tanken. Ibland tjuvlyssnar jag när hon sjunger för mina småbröder. Då njuter jag och minns...
Jag saknar Nydala ibland också, det är sportlovsvecka nu, men jag har inget sportlov, förr spelade vi alltid bandy med rullor under sportlovsveckan. Livet på gården, tänk vad jag saknar det ibland! Jag hade alltid så roligt.

Jag satt och tänkte så sommaren igår, då ska det vara varmt och jag ska ha vattenkrig här i trädgården med syskonen, så ska jag bjuda in mina vänner, vi ska sitta i trädgården och äta vattenmelon och röka vattenpipan, Jenny och jag har redan bestämt att vi ska ta ut musikanläggningen i trädgården och dansa barfota i grönt gräs till Peps Persson, sen ska vi ta cyklarna som vi meckat med under förmiddagen ner till stranden som inte ligger långt bort härifrån, och på vägen ska vi cykla förbi hagen där hästarna står. Åh vad jag längtar...

Utekväll, raggningsteknik och filosofi

Förr ville jag alltid dansa inne i mitteln, i smeten, vara med, en i gänget
Jag tänker; att de som dansar bäst egentligen borde dansa ytterst
Så att alla de som sitter runtomkring vid borden och är uttråkade kan ha något att titta på.
Därför gjorde jag min plikt och dansade ytterst ikväll.

Nu sitter jag och fryser, skriver och lyssnar på lugn musik.
Jag är uppdelad i lager, och de bildar en pyramid, grunden, den är bred och stabil, den där biten av mig, grunden, verkar nästan skrämmande stabil. Så har vi den övre delen, som ikväll inte är helt kry. Den saknar…

Det handlar alltså om att göra det som är rätt, inte det som är lättast.
Och som jag kommit fram till för längesedan är inte den stora varför, utan hur.
För hur tar en fram och varför tar en bak. (generellt sett)

Jag tänkte först att Alla hjärtans dag skulle bli tråkig och jobbig,
Men dagen var underbar, förutom när jag missade min buss som går en gång i timmen, jag förstår inte hur Jenny kan vara så lugn när jag är så galen, när jag spottar, svär och skriker, när hela min värld rasar för att jag inte kom på den buss jag planerad.
Vi promenerar lite säger hon. Så där går vi, jag muttrande och hon nöjd, hon visslar lite, sneglar upp mot stjärnorna och tycker att de är vackra. Och snart är jag där, tittar med henne och snart ser även jag att det är vackert.
Hon gör det lätt, hon gör det lätt på ett rätt sätt.

Det var skum musik på klubben, sådan musik som tvingar en att dansa konstigt om man ska göra det helhjärtat. Men vi dansade till alla låtar ändå. För med Jenny är det så, att även det konstiga blir underbart.
Och jag måste säga att det är sorligt med vissa människors raggningstekniker asså, där står man och dansar och ifrån ingenstans står någon stillastående lite för nära en på dansgolvet, står där med ett dåligt uppspikat självförtroende och glor, lyfter sedan handen försiktigt och lägger den på ens höft, gör några fattiga danssteg. Jag får en sådan lust att smälla till dem på käften asså, inte för att de förtrycker mig och tafsar, utan för att de verkligen suger på det de försöker göra.

Jag tänker på det där med att utföra handlingar för framtida syften, det är ganska svårt.
Jag vet att vi göra det för framtidens skull, men just nu, ikväll hade det fortfarande kunnat vara underbart.

....

Livet går ju vidare, jag står knappast still.
Egentligen mer glad och överraskad av min egen styrka och självrespekt än ledsen över den sorg jag känt. Jag blir stolt över mig själv, så jag gick till kyrkan och tackade gud, tack för att jag följer min själ, tack för att jag är jag.
Men jovisst har det gjort mig ont, men som sagt är jag förvånad, över att jag tycks se mer av den positiva sidan. Vi har haft det fint ihop, smärtan jag känt är inte farlig, snarare nödvändig. Det verkar nästan för enkelt, men det är kanske som det sägs, att bra relationer är lättare att göra slut på än dåliga?

Jag längtar efter Stockholm, jag vill dit och träffa mina släktingar och passa på att komma ifrån Malmö. Ska nog åka snart...

Åh Anna och André flyttar snart, det ska bli så skoj för dem.
Lägenheten är så fin. Jag vill också...

Jag längtar efter att dansa, för dans är nästan gudomligt. Därför ska jag ut och dansa med Jenny i helgen. Hoppas jag får gjort lite mer plugg tills dess. Hoppas hoppas.

Saker faller på plats här, jag tror nästan att jag vet vad jag ska göra nästan termin, men inte helt, så jag säger det inte än. Hihi...

Tanaha

Hitch-hiking

Jag missade bussen och eftersom att det är helg går den bara en gång i timmen, det är så ute på landet. Så jag insåg att jag skulle missa min magdanslektion. Om inte...
Jag ställde mig vid vägkanten och lyfte tummen, när jag hade stått i kanske fem minuter insåg jag att det var lönlöst, Tygelsjöbor plockar inte upp liftare.
Men så när jag stod där betagen av förtvivlan brummade en mopedist förbi.
Han stannade
Jag sprang genast fram och han sken upp som en lite sol, han frågade vart jag skulle och turen var med mig, han skulle också till malmö. Jag hoppade glatt upp bakom honom och vi körde iväg.
Kalle hette han och han var 16, han hade varit på fest i Vellinge dagen innan, så där körde vi i 50 på landsvägen, sakta med säkert, åkrarna gled vackert förbi och det var en frigörande känsla att sitta där bakom Kalle (vem han nu än var) och bara åka. Det behövs fler människor som Kalle, som ställer upp i vått och torrt! Tack kompis...

Så jag kom till min magdans i tid, även om jag luktade en aning mycket avgas
Dagen har varit bra, jag har till och med fått pluggat lite, skönt . Ska försöka komma igång ordentligt snart, det ska nog gå bra det med *ler*

Den som söker...

Jag hänger inte med i mina egna svängar längre,
Hur kan tiden röra sig fram så fort när jag är så stillastående?

Men det är väl bara till att ta sig i kragen och sätta igång med allt sånt som ska göras
Speciellt plugget, jag tycker att jag inte kommer någon vart.
jag vill göra annat, tankarna trasslar in sig och de vill trasslas upp innan massa ny fakta och info ska tryckas in. Men studierna väntar inte, och inte CSN- pengarna heller...man måste göra sina plikter

Jag längtar mer än någonsin efter en fast agenda och rutiner,
Basala rutiner kring mat, sömn, träning, skola, jobba och allt sånt.

Igår satt jag här på mitt rum och tänkte att jag behövde ett orakel,
Jag tänkte så det knakade och till sist verkade det ganska enkelt.
Jag kom fram till att jag måste vara sann.
Min första impuls var att åka hem till pappa och slå mig ned där en stund, titta lite på arabiska nyheter , dricka te och prata ...
Det blev inte så, utan jag gick och bowla.
Jag hade roligt och till min förtjusning fanns det ett litet dansgolv i bowlinghallen
Att dansa slår aldrig fel
Jag skulle kunna be tackbönen tusen gånger om
Jag slutar aldrig vara tacksam över att jag har en frisk kropp som jag kan dansa med
Tack!
Det är snart dags att sova igen
och jag skäms över att jag inte pluggat ett dugg, jag önskar att jag kunde sköta mig lite bättre, men ibland, ja ibland finns det vissa saker man måste göra.

Alla tankar är inte uttrasslade, men jag känner mig inte lika yr i huvudet längre.
Jag önskar i alla fall att jag visste, att jag hade svaret.
Vem sa att det skulle vara en dans på rosor?
Märkligast av allt är att det är just så det känns, det känns som en dans på rosor när jag släpper taget, när jag lättar på tanketyglarna...

Tipptopp

Jag har städat mitt rum och dragit gardinen åt sidan
Solens strålar smyger sig genom min smutsiga fönsterruta
Jag sitter och lyssnar på en skiva som gick varm förra våren
När himlen är så här blå som den är idag, som den varit flera dagar de senaste veckorna
Då minns jag allt det vackra
Jag längtar jag efter att få cykla iklädd vårjacka genom Malmö
Jag längtar efter allt det där som snart är min vardag, enkelhet, varma vårdagar, vänner och grillkvällar i parken, jag förundras över de där sakerna
Cyklandet, vädret och vännerna
Det är de sakerna som gör mig till människa

Jag är ett stillsamt fält vars grässtrån skälver under en orkan
Jag är vilda vågor på det lugnaste hav
Så blir jag med dig


Jag har haft ont i magen i två dagar
Önskar att det skulle gå över
Jag ställer mig kritiskt och granskar mitt liv
Förut hade jag ofta ont i magen
Jag vill granska det noga, försäkra mig om att det inte är stress
men även om jag både jobbar, pluggar och flänger både hit och dit
Så känner jag mig inte särskilt stressad

Ibland kan jag nästan bli lite rörd av hur mitt liv tar form
Ja nästan skämmas över hur det mesta tycks ta den form jag önskat
Men visst oroar jag mig ibland
Men aldrig så som jag gjorde förr
Och visst besväras jag ibland, besväras av min otålighet
Jag orkar inte vänta på att fågelungen ska lära sig flyga
jag vill att allt ska fungera med en gång
Nu nu nu
Så att jag kan få uppleva så fort som möjligt
Medans jag väntar får jag lätt för mig att jag är olycklig

Idag när molnen flytt ifrån himlen
Idag när jag ser klart
Då bugar jag och tackar
Sedan fortsätter jag åka och förundras över hur vinden tycks rädda mig ifrån åkturens alla hinder

Snart på väg

....smärtan gör mig till en fågelunge som aldrig lär sig att flyga ur sitt bo
Smärtan får mig att tro,
att jag är en gammal äng som slutat blomma trots att våren vart år står till min tjänst
Men trots det förmås inte min kropp blöta kudden med en enda droppe av sorg
Eftersom att en blygsam röst inom mig säger att det inte behövs
Plötsligt ser jag hur nära det är
Jag känner hur det rycker i ena vingen
Och innan jag faller in i sömn
Spelar sig en filmsnutt upp för mitt inre
En skön fågelunge flaxar fram över en vacker gammal sommaräng.

Glad

Jag glömde lämna tillbaka biblioteksböckerna och tänk att det skulle kosta mig 300 kronor!
Pengar är ju ganska obetydligt egentligen och jag blir irriterad eftersom att jag bryr mig,
eftersom att jag låter det svida
Men ja livet går vidare och det gjorde det för mig också
För snart var jag glad igen
och jag är ofta glad nu

Jag inbillar mig ibland att våren är på väg
trots att vintern inte riktigt har börjat än

Nu flyttar min bror till Sri lanka och en annan vän till Danmark
Jag önskar de båda oerhörd lycka på sin färd
Det är faktiskt skönt att se hur min omgivning rör sig
Hur den lever, det påverkar mig, jag följer med
och känner mig mer och mer redo för att flytta jag med


Det pirrar i kroppen och alla energi strömmar igenom
även om ögonen och kroppen är trött ibland är inte jag det
Jag har ny energi
Det flödar genom min kropp och bubblar i mig
Och mina läppar är ständigt leende
Jag känner det i bröstet
hur lugn och mjuk jag är
Fylld av kärlek

Ny termin

Idag skrev jag sista tentan och jag tror att det gick bra
Jag har haft flyt idag, jag har varit omsluten av goda energier
För allt som hänt idag har liksom behagat mig på ett mycket avslappnat sätt
Små enkla saker, bussar som matchar och sånt där som aldrig händer dagar då jag är lite nere

Jag har haft en skön kväll också
Varit hemma hos Jamshed, avslappnad och lugn stämning
Så just nu sitter jag här och känner mig nöjd inför det mesta
Den kommande terminen känns lovande
Ska gå en kurs i orientalisk magdans utöver mina arabiska studier

Att resa/flytta bort ett tag innebär att förlora sin trygghet
och först när man förlorat den vet man om att man har den
Det sa han
Jag tycker mig ändå vara medveten om min trygghet
Men kanske skulle ett halvår utan underbara vänner och familj lära mig viktiga saker
Även om det skulle vara en plåga
Och varför plåga sig?
Det är så jäxla mycket tjat om att man är ung och måste "upptäcka världen"
Synd att jag trivs så förbaskat bra här då
Men jag borde kanske testa mina vingar?
Ibland är jag rädd för att landa någon annanstans och faktiskt trivas i min nya tillvaro
För om man har två hem, så som många människor som flyttat eller bott tillfälligt i ett annat land har, jag skulle ha svårt att känna mig hel.
Och jag eftersträvar balans

Så som jag har lärt mig själv: ska jag ta tiden som den kommer
Och jag behöver aldrig oroa mig inför oplanerad framtid eller svåra val
För än så länge, så har jag aldrig behövt leta eller kämpa
För allt har kommit till mig
Som små presenter
Så rullar det på, av sig själv på något märkligt sätt
Och än så länge gillar jag tempot och färdriktningen
Alla hinder har gett mig oerhört mycket i efterhand
Fortsätt så!

Lär mig tala så

Lär mig tala så som du talar
då du talar om njutning
Jag vill att hon alltid ska sjunga så
Så som hon sjungigt med dig sedan dess vi möttes då det första lövet miste sin gröna färg åt hösten
Men när hon kryper in i sitt näste
blir min hud tunn
Så att även om du smeker med mjuka händer
Så blöder jag
Jag klär mig med höstens löv
För att dölja såren för dig
Gömmer mig och hoppas att du inte ska märka att sångens toner inte längre är klara
Klär aldrig av mig inför dig
Istället gömd bakom löven som mättar min fruktan att såra dig

Lär mig att tala så
Lär mig att tala så om allt

När jag är gömd i nästets djupaste vrå
Då tystnar hennes sång
Då har mitt gömställe förintat allt det jag var rädd att förlora
Då har mitt försök att inte göra dig illa
Lemlästat oss båda

Kanske kan du ta min hand och gå med mig ur mitt nästes vrå
kanske kan du lära mig att tala så
Och kanske kan hon därefter
föralltid lovsjunga för dig